Alla funderar vi emellanåt vad livet går ut på.
Går det ut på att uppleva så mycket som möjligt?
Går det ut på att umgås med familj o vänner så mycket som möjligt?
Går det ut på att jobba och tjäna så mycket pengar som möjligt?
Går det ut på att skaffa barn...eller inte?
Går det ut på att hjälpa andra så mycket som möjligt?
Går det ut på att tänka på sig själv i första hand?
Går det ut på att jobba för att kunna leva ett gott liv?
Eller en kombo av allt, vilket ju nästan är en omöjlig ekvation.
Alla vill vi ha en bra livskvalitet och de flesta i vårt rika land har
ett bra liv och vi prioriterar olika saker som är viktiga för oss.
Alla vill eller har inte råd att resa men kanske de älskar att
leva ett naturnära liv nära en sjö, fiska eller fågelskåda.
Många hundägare älskar naturen och långa promenader med
sin bästa vän, en del gillar att sjunga i kör, andra håller på
med veteranbilar och så vidare. De flesta har någon hobby
förutom livet med familj och vänner.
Hur ter sig livet den dagen man blir sjuk, riktigt sjuk?
Bibehåller man allt det man gjorde som frisk, eller
tar man rentav mer vara på livet?
I början kraschar de allra flesta och man kan bli både
deprimerad, håglös och utan någon som helst energi.
De flesta med diagnosen cancer faller ner i ett hål och
tanken går direkt till "ska jag dö nu?"
Jag har nu levt med min värsta ovän, her2 positiv
bröstcancer i fem år. Fem år av ständiga behandlingar,
oro var tredje månad då en ny PET-CT görs. Har tumörerna
spridits, minskat eller stått still?
Men jag har också fått fem bonusår i livet. Hur kan man säga
att man får bonusår? Jo, för jag vaknade för fem år sedan då
jag insåg att livet är NU, inte om fem eller tio år.
Jag är absolut inte tacksam för att ha fått cancer för det är
inget jag önskar min värsta fiende, men jag är glad att jag
fått förmånen att leva på ett annat sätt.
Från att ha stressat hit och dit utan att riktigt landa har
jag tvingats att sakta ner på farten och hitta en inre mening
med mitt liv. De allra flesta tror nog att leva med cancer är
helt fruktansvärt, hur skulle man själv klara det faktum att
döden står och lurar runt hörnet var tredje månad?
Jag kan inte svara för andra men jag känner många med kronisk
cancer. Det jag ser som gemensamt med de flesta som länge
levt med sin sjukdom är, att man lever ett ganska bra liv trots allt.
Man tar fram förmågan att se det friska i tillvaron och det gör man
av ren självbevarelsedrift. "Jag kan själv", "jag klarar detta",
"jag ber om hjälp om jag behöver hjälp". Ingen hemhjälp innanför
min dörr så länge jag känner mig mer frisk än sjuk.
När man är sjuk vill man verkligen göra alla vardagliga saker som
man gjorde som frisk, för det stärker både självkänsla och
självfötroende att inte vara beroende av andra hela tiden.
Jag kan ta ett exempel.
Igår var jag i Uddevalla hos sjukhustandvården för att kolla så tänderna
mår bra, och de såg finfina ut. Efteråt ville jag åka till IKEA för att handla
lite förvaring då jag håller på att röja ut gamla arbetsrummet. (som ska
flyttas till ett annat rum) Jag går med kryckor men hängde nu över vagnen
och stapplade fram i varuhuset för att plocka åt mig mina varor.
Lyckades baxa in kassarna i bilen och jag tänkte...hur ska jag lyckas
få upp kassarna upp för trapporna hemma. Äsch, jag gör som jag brukar
göra med ICA kassarna, flyttar upp kassarna en trappa i taget. Funkar alltid.
Men väl hemma var det en ung HSB byggkille som erbjöd att bära upp kassarna
och jag tackade JA, jättegärna. Tack! Då blir man verkligen glad.
Hur tänker/känner man när man har en dödlig sjukdom?
Det man tänker och känner går inte att skriva kort men jag
ska försöka. Först tänker man på döden dygnet runt.
Sedan när "dödengeggandet" är klart efter ett tag så börjar
man tänka att man faktiskt fortfarande lever och bäst att göra
det bästa av livet.
Allt går i olika faser, så även känslorna, men jag har nog en
förmåga att "stänga av", låtsas att jag ska leva till jag är 89 år.
Ett av alla "bör-måste-ska" har varit att skriva testamente och
gå igenom alla försäkringar, skriva ner saker för att sedan
slippa tänka på det. Bort, bakom!
Sedan kan man aldrig komma ifrån att man lever i en bubbla
som inte går att beskriva med ord, men jag lider inte!
Man behöver inte lida bara för att man har cancer. De flesta
kroniker lever ett alldeles vanligt smärtfritt liv. En del jobbar
till och med. Många får mediciner som inte ger så mycket
biverkningar och då kan man jobba om man orkar.
Jag hoppas att jag ska kunna jobba igen en dag.
För det är en av nackdelarna med att vara sjukskriven,
det kan bli fruktansvärt långtråkigt ibland.
Man kan ju inte pyssla jämt, då blir man ju galen till slut.
Energin tar slut ibland, eller ganska ofta men då får jag
gilla läget och göra det lilla som går. Igår somnade jag
efter IKEA och sjukhuset, det var vad jag klarade och
så fick jag boka av en grej på kvällen.
Mitt liv är varken sämre eller bättre än någon annans,
men jag har fått en stor gåva och det är att jag inte
gnäller för minsta lilla längre. Jag blir inte irriterad över
triviala saker som kan tyckas stora för andra.
Min tröskel är så hög så jag har lärt mig att ta motgångar,
ta dom när de kommer, bryta ihop, borsta av mig,
och komma igen. Det finns egentligen inga hinder för
vad man kan klara. Hindren har vi oftast skapat själva
i vår hjärna.
Vi har ett bra statement på vårt kylskåp som lyder;
FÖRSÖKA DUGER INTE!
Visst är det bra att försöka men om man inte tror att
man kan mer än bara försöka så kommer man aldrig
framåt. Det gäller det mesta faktiskt, även det faktum
att tro på sin egen förmåga när man är jättesjuk.
Jag var förlamad i maj, nu kan jag gå. Beror det på
slumpen, vet inte, men jag vill kunna gå igen och det
kan bara ske med hjälp av träning, träning och åter
träning.
En del kanske tänker, men du är ju ändå jättesjuk,
ska du gå på gym då och trötta ut dig. Om jag blir
sittande...då kan jag garantera att jag blir ännu
sjukare. As simple as that!
Plocka fram det friska hur sjuk du än är!
Det spelar ingen roll om jag har en månad eller
trettio år kvar att leva, jag måste ju ha tron att det
är värt att träna för att kunna leva trettio år till.
Tron kan försätta berg,
och berg är till för att bestigas.
Jag tror mig veta, eftersom jag själv också
varit mor till en cancersjuk dotter att man lider mer
av att stå bredvid. Madeleine dog men jag är fortfarande
hennes mor och lider mer av att hon inte finns med oss,
än att jag själv är sjuk. Min sjukdom är inget i jämförelse
med vad hon fick genomlida, för hon hade helvetiska
smärtor, det har inte jag.
Ett tips till alla som inte vet hur de ska hantera vetskapen
att någon du känner har kronisk/obotlig cancer.
Var dig själv
"Ojja" dig inte med medlidsam röst, det gör mig galen!
Ställ frågor om du undrar över något, det finns inga dumma frågor.
Om jag vill ha hjälp så ber jag om hjälp.
Kommentarer som "Klarar du dig?" "Är du trött?" är onödiga,
jag vill bli behandlad som vilken frisk person som helst.
När jag är trött ligger jag i sängen hemma och vilar.
Har du inte träffat mig på länge får du gärna fråga så klart,
precis som man gör när man träffas hur man mår osv,
men behandla mig inte som porslin, det märker jag direkt,
Det kanske är välment att vara försiktig men det känns bara
förminskande så var dig själv bara.
Vad gör mitt liv meningsfullt?
Väldigt mycket och det går inte att skriva ner allt.
Att kunna läsa, skriva och handarbeta.
Att kunna köra bil igen.
Att få prata med min dotter nästan varje dag.
Att få leva med en fantastisk man.
Att ha min familj och många fina vänner.
Att ha förmånen att kunna resa.
Att ha stuglivet och naturen så nära.
Att leva utan stress
Att kunna träna igen
Att ha tron att allt jag ska leva till jag blir 89 år.
Det går ingen nöd på mig, jag mår bra och
lever ett bra liv. Vad som händer imorgon
eller nästa vecka har jag inte tid att grunna på.
Jag vill ju var i just den här dagen och den här
dagen ska jag i alla fall börja sortera alla mina
pysselsaker i de fina förvaringslådorna som
jag köpte på IKEA igår. Och så ska jag åka
och handla mat för det ekar i kylen. Nu har
jag gjort ett "tabberasätande", dags att planera
nya maträtter. Maken dricker pulverdieter så
jag får äta för mig själv några veckor till.
Sist men inte minst så håller jag på med ett
stort virkprojekt som jag kommer att visa när
det är klart någon gång i slutet på November.
Kanske jag virkar något litet emellanåt för att
inte tröttna på det stora.
Och att ha mål är viktig numera. Nästa stora mål
är att jag fyller 50 i februari och det ska jag
förstås fira med buller och bång!
Tjoflöjt!
PS: Imorgon onsdag kl. 15,30 är jag med i P4 Väst igen,
hos Nobel & Myrbäck så om du vill lyssna så går det bra på webben.
Anne......wow ♥ ♥ och fira 50 år och 60 med när vi ändå håller på , så klart vi ska :-)
skriven