Att gräva där man står...

Vem har inte drömt sig bort otaliga tusen gånger...
Tänk om jag bara hade råd att....

*åka till Maldiverna
*bygga en pool utomhus
*anlägga en fantastisk trädgård
*äga en sommarstuga
*resa jorden runt
*äga en sprillans ny bil
*köpa Gucci, Prada, eller äga världens dyraste skor designade av Stuart Weitzman.

Som hittat.. endast....€ 1,100500

...eller miljoner andra saker som man drömmer om..
*den perfekta mannen
*det fantastiska jobbet
*pengar som gör en oberoende...osv...

Visst ...de flesta drömmer och det ska man göra också,
för det driver oss framåt och samhället utvecklas.
Fler människor får en drägligare tillvaro och
forskning och utveckling gör framsteg på många områden.

Men det är också så, att ju mer pengar man äger,
ju fler saker vi köper och flera bostäder att ta hand om,
gör oss ofta mer bundna än fria.....visst gör pengar oss fria
till en viss gräns, men allt ska förvaltas icke att förglömma.

Eftersom vi är en art som har en intelligens med förmågan att skapa,
så kan vi inte negligera det faktum att vi VILL MER....
...men vi kan även stanna upp och fråga oss....vart är vi på väg?

Jag drömmer som alla andra, men har även upptäckt att livet är ganska
behagligt bara man vågar stanna upp och inte bli stressad av alla planer,
som de flesta haft det senaste halvåret....vad-ska-vi-göra-på-semestern-iår?
Och de flesta har införlivat sina planer....(det hade jag också gjort i normalläget)

Eftersom jag har en något annorlunda sommar i år har jag förlikat mig med
att inte ha några planer alls, utan jag står mitt i cirkeln och tänker..
...vad finns i den cirkeln runt mig som är lite större, men ändå nära?

Och jag inser att det finns massor att se och upptäcka där jag bor och runtomkring.
Acceptansen gör att man ändå vidgar sitt seende med lite fantasi, för vi är alla
hemmablinda.

Dagen blir vad man gör den till och det är sannerligen inga omvälvande saker för min del,
men de gör min dag vad än det blir.

För mig är drömmen att bli FRISK och slippa oroa mig för metastaser i kroppen som lurar
i vävnaderna...

Så jag drömmer mig bort på mitt eget sätt...
PYSSLET, blommorna och naturen ger mig kraft. Christine ger mig glädje och skratt.
Med vännerna känner jag mig FRISK och som mig själv...och familjen är mitt kit.

Så idag vaknade jag kl 05,15, hämtade tidningen, tände lampan och läste i min
sköna säng....

...släckte och somnade om...zzzzzzzzzzzzzzz


Vaknade senare av att min mor plingade på dörren med 4 liter jordgubbar som hon
köpt på Almås självplock....och det fick bli dagens frukost...jag frös in en del förståss...



Jeanne`Darc Living som läsning och penseer som mamma kom med...


.....på med frukosten på en bricka jag gjorde häromdagen,
av en emballagelåda och lite vaxduk...


....intag av frukost bland fåglar som kvittrar
(bilden tagen på kvällen dock)...dukar från loppis som jag klätt stolarna med..


...och en stor vacker pläd jag köpte på loppis för 20Kr...
...tänk att någon har lagt hur många timmar som helst på att virka
den....så jag vårdar den ömt....och är en stolt ägare!


Senare på dagen när Kicki jobbat klart åkte vi till Brinkebergs
slussar i Vänersborg för att fika med Anette.....omgärdade av tusen rosor...
det var riktigt mysigt!


Senast jag var där var 2008-07-14 med Madde och Naijad då vi
matade denna söta igelkott.....ett ljust minne trots allt...



Kvällen bjöd på god mat och smarriga kakor med chokladmaräng
som Christine bakat. Anita kom förbi och vi tog ett glas vin och bubblade....
...och åt den supersmarriga kakan...

Vad annat kan man önska sig?

Dagen var fulländad utan skorna som kostar mer än flera hus tillsammans!














Dagens fundering

From The Secret Daily Teachings

The law of attraction cannot change anything in your life that you hate, because hate prevents the change from coming. Since the law is giving us exactly what we are putting out, when you hate something the law must continue to give you more of what you hate.

You will not be able to move away from it. Love is the only way.

If you focus completely on the things you love, then you are on your way to a beautiful life.
May the joy be with you,

 

//Från nyhetsbrevet The Secret... bringing joy to billions
Rhonda Byrne


Fågelkvitter i morgonstund...

Vad gör man när man inte kan sova och är uppe i varv?
Jag kan inte sova, och på dagen är jag dödstrött!

Då vill jag göra dagen bra, trots min trötthet, men sömn vad är det?



Tvättade till väldigt sent och hämtade tvätten mitt i natten,
jag hade ju ändå haft fullt upp med att vara kreativ, och då
är jag inne i ett FLOW utan dess like...jag vill bli klar!



Men jag inser att....man blir aldrig klar när nya ideer pockar på...
Nu kom förresten tidningen hörde jag...

Så vad gjorde jag kl 04 på morgonen..Jo tog min cykel och åkte
ut i naturen för att lyssna på fåglarna...hur ofta gör man det?

Och det var ljuvligt! Varför gör man det så sällan? Det har väl hänt
ett antal gånger genom åren när man rumlat hem efter krogen på
sommaren, men då vill man bara hem och sova.

Prova det...ställ klockan på 04 och gå ut i naturen en timma,
sedan kan du sova vidare. Jag lovar dig att du fått en upplevelse
som heter duga!





I natt har jag hunnit massor när det är svalt och skönt, dörrana
på vid gavel så man får in ny frisk luft.
Om några timmar är det klibbigt igen så man får passa på...

Upptäckte efter tvätten att jag har en väldigt stor hög med mina
fynd från loppis att stryka och mangla....spetslakan kan man inte
ha för många av....

Att vara sjukskriven idag innebär inte att man ligger i soffan och
tycker synd om sig själv. Det handlar om att hitta sin egen terapi
för att kunna återgå till arbetet så fort som möjligt.

Och min terapi är blommor, blommor, blommor och kreativt skapande.
Då öppnar man sina sinnen för livet som det ska vara. Man ser det som
är livsbejakande och därmed kan man hitta en ny mening med livet.

Trots min sjukdom och trots att min älskade dotter Madeleine dog av
sin sjukdom har jag ändå lyckats finna ro i mig själv och har öppnat
upp för den fantastiska kapacitet jag har. Det har alla andra också,
men de flesta behöver en riktig "käftsmäll" för at inse det.



Jag fick min "käftsmäll" och jag har äntligen förstått att jag ska leva
mitt liv först och främst för min egen skull.

Glöm aldrig bort dig själv, för det kan straffa sig om man bara kör på.

Nä hörrni, nu ska jag läsa morgontidningen och sova några timmar för
att hämta Christine vid tåget kl. 12.

Nattinatti....eller Gomorgon!



Sommartorka....

Ja, nu är det inte många tankar som flyger förbi....
..snarare en lobotomerad känsla vilket är ganska skönt,
för då bara man ÄR!

Satt på balkongen med mitt kaffe och betraktade Christines
katter när dom hittar allehanda kryp och blommor,
hoppar upp på balkongräcket och skrämmer ihjäl mormor.

Piip vet att jag tar ner henne från fönsterbrädan, för hon går bara
upp när jag är på balkongen...hmmm...
...och nu förstår jag varför en del av mina gröna växter bara blir
tunnare och tunnare....jo katterna älskar att tugga på dom.

Vita rosenblad är också lyxigt gott, och de lila blommorna som
jag glömt namnet på...


Jag plockar vita nyponrosor och lägger i skålar och vaser nästan dagligen...
....de doftar ljuvligt gott...

Det är väl mindfullnes jag håller på med....bara ÄR och betraktar
det som är just här och nu.

För övrigt är jag OK, benen bär mig inte riktigt så jag får ta allt
i 10 minutersintervaller. Fick sätta mig i affären igår flera gånger,
för jag SKA bannemig göra det jag vill göra, sä år det bara.

Men snart är orken tillbaka, ett par dar till så....

Idag blir det loppis igen....jag älskar att gå på dessa
överraskningsställen, för man vet aldrig vad man inte visste
att man behövde...hehe...tar nog med mig en stol...

Kram på er i den underbara sommaren!

Att lyssna med båda öronen

Tack alla ni för era underbara berättelser om änglar och
möten med nära som gott bort! Mycket läsvärt och trösterikt.


Lyssna stort och prata smått har blivit mitt ledord.

Vad menar jag med det...såklart ska alla få prata...MEN...
jag upplever ibland att vi ofta inte får prata klart när vi har
något att berätta. Kanske jag blivit känsligare för inflikande
kommentarer eller att man mitt i allt vill berätta hur det var för
den personen som lyssnar.

Jag tror att jag tänker mer "manligt"  i detta. När jag berättar
något angeläget för en man så lyssnar han ofta tyst och låter
mig berätta min historia eller fundering klart.

Han kommer sedan med råd och tips eller stödjande kommentarer.
Han abryter inte!

Jag är inte intresserad av att någon fortsätter på mitt berättande,
såsom...jaha...gjorde du så och så sedan eller åkte du hem...tex...
...eller det var ju tråkigt, jag var med om något liknande, och det
var så hemst bla bla bla...det kan du berätta när jag är klar...

Tjejer ska alltid fylla i och gärna fortsätta på sitt eget lilla exempel,
eller det värsta av allt avbryta och börja på något helt annat.

(vill inte kategorisera män/kvinnor men ni förstår andemeningen)

Jag vet att jag själv gjort det så jag är inte det bästa exemplet
alltid, men jag försöker verkligen lyssna klart innan jag börjar med mitt.

Att flika in med ett hmm, jaha, ojdå, som vi ofta gör är ok, men jag
ska inte behöva känna att den andra stressar mig i sitt inflikande.

Lyssna med två öron...bara lyssna är väldigt bra övning för oss alla.

Förmodligen har jag blivit överkänslig mot att folk pratar i mun på
varandra, är ändå van med en stor familj, men numera blir jag bara irriterad.
På jobbet har det aldrig varit några problem med den saken för där har man
oskrivna regler som är på sin plats att lyssna på andras åsikter i tur och ordning.

Jag har funderat på varför jag och min bästa väninna alltid kommit så bra
överens och kan prata dygnet runt om så är.
Jo, för vi lyssnar alltid på vad den andra vill säga och med åren har vi
lärt oss när det är dags att ta upp en annan tråd.
Så jag har blivit en ganska bra lyssnare jämfört med hur jag var förr.

Så dagens fundering blev;
Att tiga är inte guld, men att lyssna är guld!

Känner ni igen er, eller är jag bara överkänslig?

Nu måste jag stänga av datorn, för det börjar åska närsomhelst.

Puss på er!



I beleive in angels...

...Tror du på änglar och deras kraft?

Något kallade på mig mitt i natten och jag kunde inte sova,
så jag gick in på Youtube på måfå och kände ett lugn.
Sökte inte de vanliga låtarna som jag gillar utan sökte på änglar.

Jag sover bra om natten, men just inatt vill jag vara vaken,
vet inte varför. Har haft tusen järn i elden idag, så jag borde vara trött,
men något säger mig att ta tillvara just denna natt.

Satt ute på balkongen och kände in den sköna tysta natten, inga ljud,
inga fåglar som sjunger än, men ljuset från himlen och molnens
skiftningar i rött och guld. Att lyssna på tystnaden är ljuvlig.

Jag tackar mina änglar varje kväll när jag läst min bok, och jag tackar
mina guider för att de hjälper mig att hitta rätt.

Är helt och fullt tillitsfull till att änglar finns.
Hur skulle jag annars ha en tro till att de hjälper mig.
I vanliga livet är jag ganska pragmatisk, men när det gäller själen,
så tror jag på att livet är mer komplext än vi kan förstå.

Varför kan vi skicka frekevenser runt jorden och rymden med radiovågor?
Dom tror vi på!
Men det finns så många andra frekvenser som vi inte har förmågan att ställa in,
och då finns dom inte enligt de flesta.

Men det finns människor som kan höra de osynliga vågorna som leder till
änglar och Andra sidan.

Jag har inte den mediala förmågan, men jag tror på änglar som beskyddar oss.
Vi har släktingar och andra som agerar som guider i våra liv.
Jag har fått bevis för det flera gånger om genom ett medium jag besökt häromdagen.

De tröstar oss utan att vi vet om det och de visar oss vägen.
Men vi har svårt för att höra vad de säger och vad de vill förmedla.

Ja, jag ber på ett andligt sätt, inte till gud, men till alla de änglar som finns,
och våra nära och kära som dött är inte borta.

De ser oss och är med oss, det gäller bara tt ha tillit och tron på att de vakar
över oss.

De är lyckliga i sin nya tillvaro, men de vet också att vi sörjer.
De vill att vi ska vara glada och leva fullt ut. de vill inte att vi gråter.
Det försöker jag att göra, för en dag är vi tillsammans igen.

För dom som gått över till Andra sidan är det bara ett ögonblick tills vi möts
igen, men vi måste leva våra liv först, hur kort eller långt det än blir.

Vad tror du?
Tror du att vi blir stoft och aska och inget mer?
Eller tror du på livet efter detta livet?
Har du haft en änglaupplevelse?
Eller har du fått kontakt med en släkting som övertygat dig?


Berätta gärna, för jag är så nyfiken på din historia.
Om du inte tror får du gärna delge din åsikt.

Ingen vet, just därför är alla åsikter fria att berättas!

Imorgon kommer du hem min älskling!

I mitt hjärta finns ett vackert rum
för dig Christine och dig Madeleine
den totala kärleken till mina barn

Mina älskade barn som är mitt blod och mitt syre,
min glädje och sorg, oro och saknad på samma gång

Saknar er båda på olika sätt
Att dagligen höra din röst Christine ger mig glädje,
att be om att du Madeleine har det bra ger mig tröst

Men ni finns lika mycket i mitt hjärta, i varje andetag jag tar
Jag lever mitt eget liv nu, men jag har er båda i var sin hand
och var gång jag tänker på er blir jag lycklig och varm
kramar er inne i mitt varma hjärta och skickar till er

Jag vet att ni hör och jag vet att ni känner att jag är er mor
Tack mina kära barn för att ni berikar mitt liv

Sänder er båda kärlek och lycka både i himlen och på jorden

Älskar er mest av allt i hela världen

Välkommen hem imorgon Christine. Jag vet att du haft en toppenvecka i Nice

med delar av familjen. Imorgon kan vi prata med varandra igen efter en hel vecka utan prat.

Puss min älskling.

Utsikt över huset i Nice, där jag var förra året, men av förklarliga

skäl kunde jag inte åka med i år....underbart ställe!


Nu är skolan slut för alla och vad passar bättre än Idas sommarvisa,

till er alla stor och små barn. Minns era skolavslutningar i kyrkan som

om det var igår....

 

 

Vår tid är nu....

Har haft en tid med reflektion och mycket egentid det senaste...
och det har genererat ett stort behov av ännu mer egentid.

Egentid har jag väl hela tiden kan man väl tycka, men det är
en definitionsfråga.

Ibland behöver man landa i sig själv och sina högst personliga känslor och tankar,
och tankegångarna rubbas om man hela tiden gör det som förväntas.

Jag har känt efter och levt i full tillit till mig själv, upplevt naturen, kärleken
till mig själv och min familj och vänner.


Jag älskar mig själv och trivs i mitt eget sällskap och det är jag tacksam över.
Förr var jag så "schprasslig" (läs rastlös) för det skulle hända något hela tiden.

Nu trivs jag bäst hemma där jag kan pyssla och vara kreativ utifrån vad som kommer
inifrån mig själv.

Det har tagit lite tid att komma dithän, för jag stormtrivs i sociala sammanhang med
mycket folk och mingel, full ös på arbetet och att ha koll på det mesta.

Men nu när jag fått möjligheten att pausa i mitt liv ser jag helt andra värden i livet.
De små osynliga som vi inte ser när vi rusar fram i 180.

Att få cancer är väl ingen möjlighet säger ni då!
Jo, säger jag, för jag har valt att se behandlingstiden som ett sabbatsår med just
nya möjligheter i livet.

Vilket trauma eller svår sjukdom man än drabbas av så kan jag nog lova att de flesta
som fått vända sitt liv över en natt har hittat nya vägar att trampa på.
Knaggliga, steniga, fullt av sly javisst...men man tar sig fram....och någonstans
därframme trampar just jag upp en ny stig som ingen trampan in tidigare.

Just jag gör en ny väg som kanske andra kan vandra på mer obehindrat,
för någon måste vara den första. Alla går sin egna unika väg i livet, just därför
kan vi alla bidra med vår lilla stig som leder till en positiv väg i livet.

Har gratulerat två underbara studenter i helgen, Adam och Lovisa, två vackra,
begåvade ungdomar som ska trampa upp sin egna väg i livet.

Till er vill jag säga; Trampa upp din personliga väg utefter vad du drömmer om,
för allt är möjligt, det finns inga fler hinder än de du sätter upp själv.


Just din nytrampade stig kan leda dig hur långt som helst!
Bilden lånad av www.gostaufo.blogg.se   

Och jag vet att just Adam och Lovisa kommer det att gå bra för. Ni är så oerhört fina,
ödmjuka, och positiva ungdomar. Jag har fått förmånen att följa er i livet
ända fram till tröskeln som heter vuxenlivet.

Men oavsett hur gamla eller unga vi är så finns det alltid möjligheter, det gäller bara
att sakta ner farten lite.

Alla tusentals intryck vi får dagligen tar bort den plats vi behöver för att känna in
vad vi själva behöver för att utveckla vår unika personlighet.

Men jag måste en massa saker säger du då....
Vem kräver dig på alla de måsten du sätter upp i din hjärna?
Vad kan du leva utan?
Vad kan vänta för att du ska göra något en eller några timmar för din egen skull?

Väldigt mycket går att ta bort..jag lovar, för jag har prövat väldigt länge nu....
och vet ni...jorden går inte under och man förlorar inte det som är viktigast av allt,
nämligen relationerna till nära och kära.

Vi vet ju alla att det viktigaste i livet är till slut våra nära och kära.

Så tänk på det en stund och strunta i snabeldraken och dammvippan.
Ta fram ett utespel eller busa med ungarna i trädgården nu när Sverige är som
allra vackrast, ta en cykeltur och stanna, plocka så många olika blommor du kan se,
eller sätt dig vid vattnet och lyssna på vågorna och tänk på ingenting.

Jag kommer att skriva sporadiskt i sommar, inte varje dag inte...för jag slår inte
på datorn i första taget, det finns annat som lockar just nu.

Ska njuta av varje sekund till nästa behandling som är den 17:e juni.

Så njut av sommaren för det gör jag. Varje dag plockar jag blommor från naturen,
tänk....de är helt gratis tack vare vår fantastiska allemansrätt.

Kram på er till nästa gång!


Midsommarblåvinge Aricia artaxerxes på midsommarblomster Geranium silvaticum




Jag blev sjuk och fann mig själv...

Visst låter det som en paradox!
Men livet är just så oerhört fantastiskt.
För söker man i sig själv så finner man svaren,
de kommer till en på olika sätt som en gåva.

Att förlora ett barn i cancer och sedan själv få
denna oerhört tuffa och svåra sjukdom,
kan ju få vem som helst att tappa meningen med allt.

Men paradoxen i mitt fall, hur otroligt det än låter,
är att jag hittat en ny mening med livet.
Nämligen meningen med mitt eget liv för min egen skull.

Jag tycker om mig själv och trivs i mitt eget sällskap.
När jag är med mig själv går jag inåt i känslan.
Och i känslan händer något fantastisk!

Det blommar av kreativa tankar som dagligen omsätts
i verklighet. Något som jag inte gjort sedan barnen var små.
Att hitta tillbaks till sig själv är lycka!



Och lyckan idag består av att få göra varje dag meningsfull.
Jag sprang så fort så jag missade målet och även vägen dit.

Nu kan jag inte springa längre, utan fångar stunder i dagen.
Varje dag jag öppnar ögonen är en lyckans dag och jag känner.

Vaknar tidigt numera, bara en sån sak...de som känner mig vet
att kvällen är min bästa tid.
Sitter med morgonsolen i köket, kaffet, och tidningen.
Vad ska hända idag? Tänk...jag kan välja bland tusen saker...

Ett sådant privilegium mitt i eländet.
Det går att känna lycka trots att olyckan varit framme.
Jag vill inget hellre än att bli frisk, men under arbetets gång,
är det ändå en lätt uppgift att göra livet så bra som det går.

Jag har slutligen släppt all bojor om duktighetens lov.
Accepterar att jag inte kan jobba just nu utan mitt jobb är
att hela mig själv både själsligt och kroppsligt.

Cancernörden fick mig på andra tankar som sa;
Nu stannar du upp! Nu får det vara bra!
Gå igenom även detta och kom ut som mitt nya och lyckligare jag.


Så känner jag idag och det är jag tacksam över.

Ta vara på din dag för den är värdefull!



PS: Du glömmer väl inte tävlingen nedan...

När man släpper taget händer det saker...

....Att tillåta sig att falla utför, helt okontrollerat som i en dröm som
många säkert drömt någon gång...

Tänk dig scenariet;

Du sover, men vet inte att du sover för allt är så verkligt i din själ och känsla.
Du sitter i din bil, ska köra över en hög vacker bro med ett stort djupt vatten inunder.
Utsikten är bedårande vacker.

Men du missar bron av någon outgrundlig anledning och helt plötsligt svävar du i luften,
bilen exixterar inte längre, du flyger fritt, tyngdkraften tar dig längre,
och längre ner mot vattnet. Du känner en omslutande vind omkring dig,
som suger dig allt längre ner mot den oändliga vattenytan.

Du känner en viktlöshet och känslan av av slutet är nära. Du tittar inte för det är
ingen idé, du vet ju vad som ska hända.
Du njuter av de sista sekunderna, släpper taget, accepterar, för det finns ingen
återvändo...faller och faller...och känner frid.
Frid över att acceptera det som inte går att påverka.

Du tittar inte ner utan blundar och går in i dig själv och känner....
Det går fort över, jag faller så hårt så jag dör omedelbart, det kommer inte att göra ont.
Så njut den lilla stund som är kvar....acceptera....och känn frid.

När du precis är en millimeter från vattnet, så vaknar du och känner ett lugn som
är gudomligt.
Jag lever...och det är fantastiskt!



Vaknade tidigt imorse med ett sådant lugn och kände mig pigg och glad, gick upp
gjorde en riktigt härlig söndagsfrukost med ägg, bröd med goda pålägg, grönsaker,
kaffe och juice framför TV4 morgon.

Det har vänt, jag är piggare i alla fall just nu och det är jag tacksam över.

Att acceptera gör saker mycket lättare, som igår när jag orkade göra små saker.
Jag mediterade, pysslade, vilade...omvartannat hela dagen, små, små stunder....


Jag tror på änglarnas beskydd och kärleken som finns bland oss människor.
Jag tror att just denna dag blir en speciell och ljus dag.
Tack för att ni finns, varenda en av er.

Nu går jag ut i ljuset och tankar ny energi.


Mad men...

Kom hem efter en härlig middag med underbara vänner.
Mycket prat och skratt i goda vänners lag...
Tack för myskvällen Monica&Tomas!
Äntligen fick jag träffa den trevlige omtalade Australiensaren också!
En härlig och charmig man!

Kan inte somna än så jag sitter här och filosoferar på nattkröken...
Googlade lite på min nya kärlek...serien Mad men.
Man blir helt fast av miljöerna, människorna, kläderna, inställningen....

Ja nog har vi kommit en bit på vägen vad gäller jämställdhet när man
tittar....
Kvinnorna som jobbar är maskinskriverskor i tajta fodral och männens
passupp så fort de trycker på en knapp.
Sekretararen tar männens rockar och hatt, serverar kaffe och står
i givakt...
Sexistigt så det skriker om det...männen är otrogna på löpande band,
dricker whiskey på arbetstid och alla röker som borstspinnare!

Snygg klänning...bland många andra...

T om de gravida kvinnorna dricker och röker!
Varför fastnar man då...när det är sååå förlegat?
Jo....för att serien på något sätt har ett skimmer av glamour över sig.
Alla är vackert klädda, och många statister i vackra outfits passerar revy
i olika miljöer.

Säljarna på reklambyrån (männen) är gentlemän på ytan, men svin bakom
familjens värld.

De förklädda "gentlemännen" som är svin under kavajen...

En kvinna på byrån har avancerat och är "en bland männen"
Men hon får kämpa som en envis oxe för att få sina idéer genomförda.
Hon håller huvudet högt och vägrar falla in i dåtidens kvinnoideal.

Svårt nog för hon inser att hon ändå måste börja använda sina kvinnliga
attribut för att påverka. Hon gör det listigt, snyggt och med en enorm integritet.
Hon spelar på männens planhalva, men känner hotet från kvinnorna...
Inget nytt där kan man säga...i mångt och mycket är det ändå saker vi inte kommit
så långt med som vi borde....

Hade gärna velat åka tillbaka till 50-60 talet...bara för att få känna på hur det var.
Att få klä sig i dessa vackra klänningar, skor och hattar.
Trots sexismen och ojämlikheten så var alla i alla fall stiligt klädda på den tiden!
Säsong tre har precis börjat på kanal nio på torsdagar kl 22,05...Se den!





Betty Draper (January Jones), Joan Holloway (Christina Hendricks) and Peggy Olson (Elisabeth Moss)

Betty är gift med den notoriskt otrogne chefen på kontoret.
Joan är kontorets "sexbomb" och chefssekreterare
Peggy vill göra karriär, men den resan är tuff och krokig.
Ser fram emot säsong tre för att förhoppningsvis få se Peggy som chef!

Blod är tjockare än vatten...

Jag älskar mina systrar, de är mina bästa vänner.
Utan mina systrar och allra käraste vänner skulle livet kännas torrt!

Är glad och lycklig över att ha så många syskon, både systrar och bröder.
Det är inte många som får den förmånen.

Tack mor och far som vågade, för det är inte lätt att förklara 7 barn.
Men jag är så SUPERSTOLT över alla mina syskon, och även för mina
föräldrar som jag fortfarande ser som relativt unga.
De har precis gått in i den underbara pensionstiden då man kan göra vad man vill!
Och de ställer alltid upp i vått och torrt!

De alla har berikat mitt liv, och jag hoppas att jag berikat deras.
Att få syskon är en förmån...inte en självklarhet.

Vår familj är som dvärjarna i Snövit;
Kloker, Blyger, Glader, Butter, Prosit, Trötter och Toker!
Alla har ett värde, och alla behövs!

Många kämpar i många år för att få ett enda litet underbart barn som
får växa upp. Och det är en glädje om något!

Jag har fått förmånen att få två underbara fantastiska döttrar.
Barn skaffar man inte...man FÅR barn...de kommer till en.

Och jag har fått till mig fantstiska syskon, tack vare mina föräldrar
som jag älskar djupt i mitt hjärta!

Vi fick växa upp i en underbar gemenskap och lära oss att ge och ta,
att få lära av varandras talanger och olikheter.

Man kan kalla det teambuilding i moderna ordalag.
Vi lärde oss teambuilding utan att vi visste ordets betydelse.

Coachen, medlaren, den tröstande, den handlingskraftige,
den stöttande, clownen, den bejakande, den lojala...
...den som lättar på trycket...osv...
Vi lärde oss att ensam är ingenting, tillsammans kan vi skapa underverk.
Och det om något kan i applicera i vilket företag som helst!

Alla behövs för att det ska bli ett bra team.
Om någon fattas blir det problem, för alla personligheter behövs.

Hur skulle det se ut om alla var likadana....det funkar ju inte!
En del måste vara visionärer och en del måste vara doers!
Annars skulle systemet klappa ihop fullständigt.

Att ha ett kitt i tillvaron är viktigt både i familjelivet och i arbetet.
Att kunna fungera i sina roller.

Ingen lätt match, och inte heller utan konflikter...men alla behövs för
att det ska bli dynamiskt och att kugghjulen ska rulla, det får vi inte glömma!

Att samarbeta, att känna att vi behöver varandra för att klara livets
med och motgångar.

Med och motgångar har vi alla, men stöd från de närmaste, familjen gör
att man orkar lite till och lite till när livet bjuder på nedförsbackar.
Alla utan undantag får uppleva det förr eller senare...

Men här och nu är jag så glad för att jag har mina syskon och föräldrar,
som finns där, ni är mitt kitt i tillvaron även om det blåser ibland..
....men det hör till...

Kram på er allra käraste syskon och kära mor & far!


Jag och mina älskade systrar på Lovisas 1 års kalas






November är onödigt

November är den enda månaden på året som jag helst vill hoppa över!
Något händer....livet blir grått, trist och känns tomt och innehållslöst.

Man orkar ingenting, vädret är grått, kallt och regnigt.
Inspirationen är på -1000 och hur man än försöker så bor det någon
hemsk svart gegga i kroppen som hindrar en från att göra det man
egentligen vill göra.
Höstdeppighet kallar vi väl det, men det känns sååååå onödigt.



Varför ska en månad förstöra humöret bara för att den existerar?
Har försökt med all möjlig slags mindfullness men slår huvet i väggen
varenda år! I år är den av naturliga skäl än mer påtaglig...

Snälla ni, ge mig tips på hur jag ska orka mig igenom dagarna!
Det är inte bara november, det är den hemska sorgen också som
tagit besittning i varenda cell min kropp och hela min sargade själ!

Jag går i sorgterapi, läser böcker, umgås med vänner och familj,
jobbar, promenerar, fixar hemma men orkar mest bara det
nödvändigaste för att hålla näsan över vattenytan.

Det går bra ibland och jättedåligt emellanåt.
Men det är tomt! TOMT! TOMT! TOMT OCH OERHÖRT TYST!
Själen är tömd på känslor, det kommer ingen gråt, inget skratt
bara ett tomt INGENTING!

Jag försöker hela tiden, men allt tar kraft. Orkar inte ens gråta för det tar
också kraft även om det är skönt!


Orkar inte blogga heller så ofta, för jag är tom på ord.
Orden kommer inte till mig längre som förut.
Jag har aldrig planerat ett enda ord i min blogg,
de har kommit naturligt, men nu kommer inga ord längre.

Det kan tyckas som självömkande det jag skriver men
det är inte min mening, jag bara känner så här just nu.
Självömkan är fult!

Man ska vara positiv och se saker i färg, inte i svartvitt som
jag ser allt i nuförtiden. Ingen hit precis...

Det är fult att vara sårbar och det är fult att inte må bra.
Man ska visa ett gott sken utåt och säga att allt är bra.
Då blir alla andra nöjda!
Men det är inte bra, det kan aldrig mer bli bra!



Ge mig hopp någon!
Kan någon av er därute som förlorat ett barn säga att det blir bättre?

Hur har ni överlevt?
Har ni hittat en ny mening med livet efter att ert barn dött, eller er
man eller fru?

Har ni orkat jobba och fortsätta som vanligt?
Eller begär jag det omöjliga av mig själv?
Men man måste ju för man har inget annat val!
Man kan ju inte leva på luft.
Och där fastnar jag mellan måste och att inte orka.

Jag förstår att ett år av saknad är inte lång tid, väldigt
kort faktiskt. Har precis börjat förstå på rikigt att
Madde inte kommer tillbaka.


I början är man fullpumpad av adrenalin för att fixa med
begravning och sten och alla papper och brev som dimper ner
och minnesdagar och födelsedag och årsdag, allahelgonahelg,
fundera på vad man ska göra med alla saker, kläder, skor osv...

Sen när första året är till ända trodde jag i min enfald att...
Nu har jag varit duktig som klarat allt detta på ett år.
Nu ska det bli bättre....men då kom sorgen som förlamar
hela ens tillvaro....den tomma sorgen!

Tankar som snurrar i tusen km/tim.
Undrar hur Madde har det där på andra sidan?
Är hon ledsen, är hon glad?
Ser hon oss?
Är hon med oss?
Sörjer även hon?
Vill hon hellre vara med oss här?
Vad tänkte hon innan hon drog sitt sista andetag?
Hade hon panik, för hon ville ju inte dö!
Hon kanske inte alls vill vara död där på andra sidan?
Jag vill trösta och krama henne men hon svarar inte på mina rop.

Snälla ni underbara människor som följt min blogg. jag behöver er!
Skriv vad ni tror tänker och tycker.
Jag ska lyssna på er, ge mig tips och råd på hur man går vidare.
För jag vet inte hur man gör.
Ni som har gått längre i er sorgbearbetning får gärna berätta.
Ingen blir gladare än jag.




Jag behöver hopp om att ljuset kommer tillbaka i mitt liv!











Det är vardagen man minns...

Ja, det kan jag skriva under på...
Åkte till jobbet igår intet ont anande...med NSB-Norgetåget!
Söööönt och behagligt, dessa tåg är som X2000 men bättre!
Oslo-Göteborg går flera ggr per dag.
Norska staten tar hand om sina invånare....hmmm...

Men så hände det....
Tåget bara stannade och just det tåget stannar aldrig, för ett
norskt tåg har 1;a prioritet i tågmöten...
Den norske, oerhört stressade konduktören som alltid är genomstressad
i vanliga fall blev sju resor värre...

I 150 km /tim berättade han; "Det är åckurat tråki att behöve spörre att vi
har ett litet problemmm. Vi fick stanne tåge pga av att en miiinne har satt sej  ivejjen
for vor rejse så vi vejt icke om vi kan gå vidre så vi spöörer om det så fort vi fått
mer imformasjooon. KLICK.
Han melde sig 3 ggr i rasende takt om vad som var på görning. Tack NSB!



I min närhet satt tre små söta damer som skulle ut på rejse!
Pensionist dam nr 1; Va sa han, jag förstod inte vad han sa...
Pensionist dam nr 2; Jag förstår inte heller, han pratade så fort, förstår inte norska..
Pensionist dam nr 3; Näää, jag förstår inte heller, får ringa min dotter, hon kanske har hört nåt.

En ung snäll tjej svarar, De har hittat en miiiiina på spåret så tåget fick stanna så de
kan plocka bort den.

Strax efter återkommer den oerhört stressade konduktören.
Vi har fått informassjonn att vi ICKE kan åke vidre, utan kanske vi får åke tillbax till Älvängn,
och därifra bysse folk till station. Vi återkommer, KLICK.

Va, sa han säger tanterna..och den unga tjejen försöker återigen förklara.
Det är en mina som står ivägen....Vi får vänta....

Va sa hon Gertrud?
En miiiina tror jag hon sa...svarar Astrid.
Vad säger du Astrid, frågar Birgitta...

En miiina, vad säger du...en miina, å herregud!
De har lagt ut en miiina, ja, ja jag får ringa gubben!

Till slut efter att de sagt miiiina säkert 23 gånger och fattat galoppen säger
en av de underbara damerna....

Åhh vilken tur att vi har goooood tid på oss!
Min dotter har fått höra så hon väntar på oss....

Efter en timma med 10 olika besked får vi höra att minan är borttagen och vi
är snart framme.

Tanterna jublar och vi andra ler, för tanterna gjorde vår dag.
Hoppas de fick en fantastisk fortsatt resa vart de nu skulle åka!

Till saken hör att de bygger dubbelfiligt järnvägsspår och E45:an samtidigt.
Ett enormt jätteprojekt som ska vara klart år 2012.
...och då kan man hitta lite saker när grävskoporna är framme...

The ladies made my day!

Kom inte och säg att vardagen är tråkig!
Undersökningar har visat på att det är just i vardagen som vi är mest lyckliga!

Tänk på det en stund....




2:a klass på Norgetåget....Kl. 17,46 på väg hem......och den går fort!
Bättre än Svenska Intercity från 1976 som går i snigelfart och har äckliga säten....







Jag är här och mitt liv är bara mitt....

Vi sjöng av glädje idag, som alla andra körövningar.
Har inte varit på kören sedan superenergikicken på konserten
med  Frank Ådahl.
Ikväll behövde jag energi, och det fick jag med råge.
Trött efter jobbet, åka tåg och stresshormonerna var på topp,
men så fort jag klev in i kyrkan där vi övar släppte allt....
rose

Vår kör är inte bara en kör utan även reflektion och eftertanke,
det tackar jag vår körledare "Tjolle" för.
Han ger oss dagens dikt och goda ord längs vägen, det tycker jag är fint.
Vi är många, men vi har en kommunikation och det är häftigt!

Vi är där för att vi tycker om att sjunga, ingen prestige,
ingen tävling, utan bara var glad och sjung alla de sånger
som finns i världen.
Pop, rock, visor, frikyrkligt, gospel, andligt, soul,,ja allt som går att sjunga!

Ikväll var min gåshudskänsla "Gabriellas sång"
Den kyrkan har en oerhörd resonans, så det låter som att vi är 300,
fast vi är kanske 150....ja ni förstår...mäktigt!



Gabriellas sång

Det är nu som livet är mitt, jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit, det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt, min förtröstan långt bortom orden,
Som har visat en liten bit av den himmel jag aldrig fått

Jag vill känna att jag lever all den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever, veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var, jag har bara låtit det sova
kanske hade jag inget val, bara viljan att finnas kvar

Jag-vill-leva-lycklig för att jag är jag, kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag
Jag-är-här och mitt liv är bara mitt, och den himmel jag trodde
fanns ska jag ana där någonstans
JAG VILL KÄNNA ATT JAG LEVT MITT LIV!




Läsandet ger perspektiv...

Jag föredrar att läsa i perioder när jag känner mig introvert.
Har haft en introvert period då jag söker efter svar eller njuter av 
berättelser som är sköna att leva sig in i.
En av favoritsysselsättningarna är att få gå på bibliotek och titta på bokryggar,
ta fram en bok, helt förutsättningslöst och läsa  resumén i just denna bok.
Jag kan gå i timmar och njuta....

Image0001

Inga favoritlistor i månadsmagasin om att du ska läsa den senaste boken som kommit ut
av just den just nu populära författaren, utan ta en bok och känn in!

För mig ger det så ofantligt mycket mer, att jag själv känner vad som faller mig in
i den stunden...

Ok, jag kommer hem med 10 olika böcker av skiftande karaktär. Alltifrån smäktande
kärlekshistorier, eller böcker om personlighetsutveckling eller hur man gör lapptäcken
av Kaffe Fasett, eller böcker om hur man hanterar sorg eller inredningsböcker,
böcker om stickning och toppen på det, böcker om framgångsrika kvinnor 
i olika sammanhang...osv...

Ja, jag måste vara schitzofren, för ALLT detta tilltalar mig! Allt i en salig blandning.
Jag köper böcker på löpande band, läser på alla möjliga platser, men mest på tåget,
eller innan jag somnar..måste läsa hur trött jag än är om det så är 3 minuter.

Har böcker lite varstans och glömmer bort att jag lånat  lite för många
för att hinna med, så jag lånar om per telefon.
Bokbussen kommer utanför mitt hus så det är en räddning för där kan man beställa böcker
och bara hämta ut varannan torsdag när man lagom kommer hem från jobbet.


Bibblan är 5 minuter bort men bokbussen är en liten räddning när andan flyger på...
Jag har en liten konflikt i mig själv...jag lånar böcker lika myclet som jag köper,
men de köpta hamnar i bokhyllan för de ska man ju läsa så man hänger med....
när man vill...

Men de lånade lockar mer och jag slukar dom först...varför är det så?
Alla de tusentals böcker är en skatt för alla oss som bor i Sverige.
Vi vet inte hur bra vi har det! Ändå är det så många som inte besöker
ett bibliotek. Ett lördagsnöje kan vara att gå till bibblan och bara känna in...
vad kommer till mig idag?....Är väl lite skruvad....

Ok, jag ska presentera en bok jag läst och den är förvisso omtalad, men
den ger mening...särskilt i vårt uppskruvade materiella samhälle som inte
alla har råd att leva upp till...
Den handlar inte om meteriella ting, utan tvärtom!

Att hitta mening med just mitt liv, vad är jag skickad att göra?
Det får jag ta reda på själv, men boken ger en tankeväckare över
vad vi håller på med.


För de allra flesta av oss rullar livet på utan att vi reflekterar över vad
som ska innafatta meningen med livet.
Förhoppningsvis är många lyckliga och nöjda med sina liv som det tänkt sig,
men i djupet, i själen frågar sig nog många vad man kunde göra mer....

Boken är omtalad och läst av många men den ger ändå en kvarstående fråga
vad man vill och vart man är på väg...
Visdomstipsen efter varje kapitel kan kännas lite pretatiöst, men är ändå tips
som vi alla borde leva efter men som är så svåra att leva upp till...
Jag som sökare och tvivlare ska bära med mig boken i väskan att läsa i
när jag känner att jag tappar spåret...

Boken heter "Munken som sålde sin Ferarri" av Robin Sharma




Energi skapar vi själva!

Jag vet inte var jag fick den ifrån.
Kanske var det genom mina drömmar när jag pratade med mina barn.
Både Christine och Madeleine var med och de visade vägen för mig.

När årsdagen var förbi hände något märkligt...
Jag gick till jobbet på torsdagen efter den 15/9 och kände mig lättad,
att dagen var över.

Något hände...kan inte riktigt förklara, men det kändes lätt att åka till jobbet.
Fick energi någonstans ifrån som var enorm.
Jobbade undan och fick tusen saker gjorda på ett sätt som jag känner igen från förr,
innan Madde blev sjuk. Mina livsandar har vaknat till liv!

På fredagen hade vi fredagsfrukost med avdelningen och jag tände levande ljus
överallt och gjorde mysigt med blommor och frallor.
Personalen reagerade med glädje...Åhhhh vad mysigt du gjort!

"Ja, det är ju fredag så då ska man ha fredagsmys"!...och det gav än mer energi.

Fredag kväll kom väninnor med sina väninnor så vi var 6 tjejer hemma hos mig
som hade superkul innan vi gick vidare till krogen för att dansa loss.
Vi hade så jäkla kul...

Jag red på måbra-vågen och tog hand om mig själv med hemma-SPA,
såg underbara filmer och mådde som en prinsessa!

Måndagen kom och jag kände samma energi, öppnade ögonen för första gången
på 2 år. Tittade på avdelningen och såg att här behöver det göras saker.
Så här kan vi inte ha det! Vi kör i städröj tillsammans.
Ingen har orkat engegara sig efter alla varsel och uppsägningar.
Jobbar med kreativa människor...och jag som ekonom vill ha lite struktur,
åtminstonde på jobbet..hehe...
Sagt och gjort...efter morgonmötet tjuvstartade några med röjjet, och känslan
spred sig hos alla. (eller tvånget..jag vet inte...)

Imorgon är alla på fötterna och gör avdelningen till en drömarbetsplats!
Mellan 8-9 på tisdag ska alla ha bidragit till en fin miljö där all trivs!
Redan idag kändes det fint, men imorgon är det finliret som bara är roligt!

Vi är så vana vid att det är "någon annan" som ska göra det bra för alla andra,
men om man gör saker tillsammans så blir det både roligare och mer varaktigt.
Och man får gemenskap på köpet! Med prat och skratt kommer man närmare
varandra. Det funkar, jag lovar!

Min positiva spiral håller i sig och den ska jag rida på!
Om jag fokuserar på att göra bra ifrån mig så smittar det av sig på andra,
och det i sin tur ger god energi till mig.

Jag har insett en sak...det är bara jag själv som kan vända en negativ spiral.
Om jag bestämmer mig för att göra något bra för en enda person,
så får jag mångfalt tillbaka.

Jag är inte ett offer, jag är en männsika som kan göra mitt eget liv bättre,
men det måste börja hos mig själv.

När andra ser det, har jag redan vunnit nästa trappsteg,
att fortsätta med att bjuda på mig själv.
När jag gör det, bjuder andra på sig själva och jag får på kuppen ett rikare liv.

Om jag är sluten får jag inget tillbaka, om jag öppnar mig ser jag andra
människor ur ett helt annat perspektiv, ett som berikar.

Det som var nattsvart och pest för ett halvår sedan är något helt annat idag.
Det är ljusare och gladare och jag lär känna mina medmännsikor med nyfikenhet varje dag.

Omorganisationer och uppsägningar på löpande band behöver inte betyda att alt skiter sig.
Jag har bestämt mig för hur det ska bli. Och det ska bli SUPERBRA!

Du bestämmer hur du vill ha ditt liv, för ingen annan gör det åt dig!
Fråga mig, för jag vet!













lite skrynklig.....

Ja då var jag här igen!
Datorn hemma har varit sönder och samtidigt har jag varit sönder..
...i bihålorna alltså och lite andra kompikationer man kan få när man
inte går till tant-doktorn i tid. Så jag har varit sjukskriven med dunderdoser
av penicillin som jag fortfarande äter.

Ajsanbajsan ...varför tror man att allt går över med lite tankekraft!
men, men tre dagar till med lite tabletter så är jag som ny igen,
och ASTRA tackar för att jag konsumerar lite piller på burk!



Sätt en lämplig diagnos i formeln...en kul liten ekvation ..hehe...
Den passar bra på ont i själen också, eller tandvärk..eller vad som helst!

Har faktiskt saknat bloggandet, men å andra sidan så har TANKARNA
fått ett annat utrymme.
Jag var tvungen att stanna upp och KÄNNA och det var både jobbigt,
ångestladdat och ensamt. Ingen flykt till aktiviteter eller umgänge,
utan helt enkelt reflektera över vad som hänt det senaste 2 åren.

Och jag insåg.....jag klarar det inte själv längre!
En kurator att prata med räcker en bit, och hon är kanonbra,
men nu behövs det stora artilleriet, för jag behöver VERKTYG
att hantera min sorg och det kan bara en psykolog/terapeut av
ngt slag hjälpa mig med..


Så nu är jag på jakt efter en som passar just MIG...och det är inte det
lättaste må jag säga.
Hittade en terapeut som var kanon, men vårdcentralen erbjuder bara
sina egna fick jag veta igår (som jag testat och det funkade inte alls!)

Regler hit o regler dit och vem betalar och byråkrati hit o dit!
Om jag bryter en arm får jag hjälp på direkten, med vårdmedel.
Men nu måste jag slåss för att få traumabearbetning!
Det syns ju inte direkt utanpå mig vad jag gått igenom.
OK, jag kan spotta upp tiotusen så får jag hjälp privat på stuberten!
Fint system vi har va!

Nästa steg blir väl att spela sinnesjuk eller nåt,för att de ska ta in
mig på "galenkvoten" ...ha,ha,ha :))

Nä skämtåsido, jag är väl under kontroll, men det bor ett trasselsudd
i min själ som måste rullas ihop så där snyggt som när man stickar.
Garnnystanet följer mig fint och ledigt när jag stickar varv efter varv.
sån vill jag va...som ett runt och följsamt litet garnnystan.

Men igår sjöng jag igen med kören! Åhhhh vad glad jag blev!
Så det finns trots allt små själsliga lyckopiller som just toner och
glad musik gör med en! vi tränar ju för den stora härliga konserten;

12 September, Kl 19:00, Entré: 180,00 kr

Gospelfest

Årets stora körkonsert!
Kom och känn styrkan av 300 personer som sjunger gospel.
Folkets Hus Kulturhuset har tillsammans med Lextorpskyrkan
bjudit in samtliga körer i Vänersborg och Trollhättan att sjunga
tillsammans under en hel dag.


Resultatet kan ni uppleva när evenemanget avslutas med en
hejdundrande gospelkonsert i Hebeteatern.


Gästsolist är ingen mindre än en av sveriges absolut främsta sångare,
 Frank Ådahl. Dirigerar gör Henrik Mossberg.


Missa inte detta unika tillfälle!

 http://www.trollhattan.fh.se/Article.aspx?id=59

Madde är med mig, alltid, överallt!...men saknaden gör saker med en som bara
en förälder som mist sitt barn kan förstå.

Får hoppas att jag skriver lite oftare, för jag har saknat er därute också ska ni veta!
Kram på er!

5 veckor av 52...

5 veckor är snart till ända...5 veckor av 52.
Vad gör vi av de veckor som inte är 5 men 52...?

Vi längtar och vi drömmer om livet som kommer sen,
sen när allt blir bra och kärleken blomstar och
barnen springer på blomsteräng....

Sen när allt ska göras som drömmarna sagt,
att allt bli rosa och gulligt med flädersaft efter varma bad.

Sen när livet är som bäst med familjen samlad i
sommarens ljuvliga bädd av glädje i livets vackra prakt.
Sen när vi gör allt det vi inte hann, mitt i allt slit, med jobb,
vardagsbestyr och tvätta kläder, städa och middag på bordet kl 6.

Sen när allt ska infrias, varenda sak man drömt om,
och de ska bara bli!

Det allra vackraste vi har ska infrias på 5 veckor av 52!
Vår lilla sommar, ett litet, litet ögonblick att fånga just i detta nu.

Snart vänder vinden mot hösten då ingen vill längre,
då ingen önskar någonting...bara längtan...efter 5 veckor av 52...
De 5 veckor då allting händer och livet föds på nytt......
...blott 5 veckor av 52.....



Denna låt av Anders Lundin...är klockren...vad hinner vi egentligen ???
Låten heter; "Allt som jag inte hann"
   http://www.youtube.com/watch?v=85_3M8ehKUY

Parallella världar...

Det känns aningen surrealistiskt att vara så här påkopplad igen.
Hade förträngt att jobbet har en såååå stor inverkan på våra liv....

Hur ska man hinna med allt på 8 timmar?
Kalkyler som ska göras, projekt som ska följas upp, kunder som ska vara nöjda,
leverantörer som vil ha betalt i tid, anställda som ska ha sitt, möten, möten och
tusen saker som regnar in i inkorgen i raketfart.....allt ska vara klart gärna nu med en gång....

Men kollen på ekonomin  är förutsättningen för att vi har ett jobb att gå till.
En svår ekvation, men jag ska gör mitt bästa och det är gott nog!

Det känns ändå bra att vara påkopplad igen för jag behöver UTMANINGAR!

Jobbet på...jobbet av!
Körde bil idag (brukar åka tåg annars)...
När jag körde hem på kvällen hade jag sällskap av Lugna Favoriter då
känslorna får ha sitt utrymme.
Jag grät nog hela vägen hem och sjöng med i låtarna...söp in det vackra landskapet,
tänkte på Madde och tog in känslan av våren genom mina solglasögon.

Koncentration på vägen som är ett enda stort jättebygge-infrastruktur-projekt var ganska
meditativt kombinerat med känslor som svallade, som kom från etern i form av
låtar som var som beställda från ovan...med tusen tårar som följd!

Försöker lära mig att hantera sorg kombinerat med full uppkoppling till verkligheten.
Ingen lätt resa...men jobbet är en baggis i jämförelse......