och det har genererat ett stort behov av ännu mer egentid.
Egentid har jag väl hela tiden kan man väl tycka, men det är
en definitionsfråga.
Ibland behöver man landa i sig själv och sina högst personliga känslor och tankar,
och tankegångarna rubbas om man hela tiden gör det som förväntas.
Jag har känt efter och levt i full tillit till mig själv, upplevt naturen, kärleken
till mig själv och min familj och vänner.
Jag älskar mig själv och trivs i mitt eget sällskap och det är jag tacksam över.
Förr var jag så "schprasslig" (läs rastlös) för det skulle hända något hela tiden.
Nu trivs jag bäst hemma där jag kan pyssla och vara kreativ utifrån vad som kommer
inifrån mig själv.
Det har tagit lite tid att komma dithän, för jag stormtrivs i sociala sammanhang med
mycket folk och mingel, full ös på arbetet och att ha koll på det mesta.
Men nu när jag fått möjligheten att pausa i mitt liv ser jag helt andra värden i livet.
De små osynliga som vi inte ser när vi rusar fram i 180.
Att få cancer är väl ingen möjlighet säger ni då!
Jo, säger jag, för jag har valt att se behandlingstiden som ett sabbatsår med just
nya möjligheter i livet.
Vilket trauma eller svår sjukdom man än drabbas av så kan jag nog lova att de flesta
som fått vända sitt liv över en natt har hittat nya vägar att trampa på.
Knaggliga, steniga, fullt av sly javisst...men man tar sig fram....och någonstans
därframme trampar just jag upp en ny stig som ingen trampan in tidigare.
Just jag gör en ny väg som kanske andra kan vandra på mer obehindrat,
för någon måste vara den första. Alla går sin egna unika väg i livet, just därför
kan vi alla bidra med vår lilla stig som leder till en positiv väg i livet.
Har gratulerat två underbara studenter i helgen, Adam och Lovisa, två vackra,
begåvade ungdomar som ska trampa upp sin egna väg i livet.
Till er vill jag säga; Trampa upp din personliga väg utefter vad du drömmer om,
för allt är möjligt, det finns inga fler hinder än de du sätter upp själv.
Just din nytrampade stig kan leda dig hur långt som helst!
Bilden lånad av www.gostaufo.blogg.se
Och jag vet att just Adam och Lovisa kommer det att gå bra för. Ni är så oerhört fina,
ödmjuka, och positiva ungdomar. Jag har fått förmånen att följa er i livet
ända fram till tröskeln som heter vuxenlivet.
Men oavsett hur gamla eller unga vi är så finns det alltid möjligheter, det gäller bara
att sakta ner farten lite.
Alla tusentals intryck vi får dagligen tar bort den plats vi behöver för att känna in
vad vi själva behöver för att utveckla vår unika personlighet.
Men jag måste en massa saker säger du då....
Vem kräver dig på alla de måsten du sätter upp i din hjärna?
Vad kan du leva utan?
Vad kan vänta för att du ska göra något en eller några timmar för din egen skull?
Väldigt mycket går att ta bort..jag lovar, för jag har prövat väldigt länge nu....
och vet ni...jorden går inte under och man förlorar inte det som är viktigast av allt,
nämligen relationerna till nära och kära.
Vi vet ju alla att det viktigaste i livet är till slut våra nära och kära.
Så tänk på det en stund och strunta i snabeldraken och dammvippan.
Ta fram ett utespel eller busa med ungarna i trädgården nu när Sverige är som
allra vackrast, ta en cykeltur och stanna, plocka så många olika blommor du kan se,
eller sätt dig vid vattnet och lyssna på vågorna och tänk på ingenting.
Jag kommer att skriva sporadiskt i sommar, inte varje dag inte...för jag slår inte
på datorn i första taget, det finns annat som lockar just nu.
Ska njuta av varje sekund till nästa behandling som är den 17:e juni.
Så njut av sommaren för det gör jag. Varje dag plockar jag blommor från naturen,
tänk....de är helt gratis tack vare vår fantastiska allemansrätt.
Kram på er till nästa gång!
Midsommarblåvinge Aricia artaxerxes på midsommarblomster Geranium silvaticum
En stor sommarkram till dig också!
skriven