Vår tid är nu....

Har haft en tid med reflektion och mycket egentid det senaste...
och det har genererat ett stort behov av ännu mer egentid.

Egentid har jag väl hela tiden kan man väl tycka, men det är
en definitionsfråga.

Ibland behöver man landa i sig själv och sina högst personliga känslor och tankar,
och tankegångarna rubbas om man hela tiden gör det som förväntas.

Jag har känt efter och levt i full tillit till mig själv, upplevt naturen, kärleken
till mig själv och min familj och vänner.


Jag älskar mig själv och trivs i mitt eget sällskap och det är jag tacksam över.
Förr var jag så "schprasslig" (läs rastlös) för det skulle hända något hela tiden.

Nu trivs jag bäst hemma där jag kan pyssla och vara kreativ utifrån vad som kommer
inifrån mig själv.

Det har tagit lite tid att komma dithän, för jag stormtrivs i sociala sammanhang med
mycket folk och mingel, full ös på arbetet och att ha koll på det mesta.

Men nu när jag fått möjligheten att pausa i mitt liv ser jag helt andra värden i livet.
De små osynliga som vi inte ser när vi rusar fram i 180.

Att få cancer är väl ingen möjlighet säger ni då!
Jo, säger jag, för jag har valt att se behandlingstiden som ett sabbatsår med just
nya möjligheter i livet.

Vilket trauma eller svår sjukdom man än drabbas av så kan jag nog lova att de flesta
som fått vända sitt liv över en natt har hittat nya vägar att trampa på.
Knaggliga, steniga, fullt av sly javisst...men man tar sig fram....och någonstans
därframme trampar just jag upp en ny stig som ingen trampan in tidigare.

Just jag gör en ny väg som kanske andra kan vandra på mer obehindrat,
för någon måste vara den första. Alla går sin egna unika väg i livet, just därför
kan vi alla bidra med vår lilla stig som leder till en positiv väg i livet.

Har gratulerat två underbara studenter i helgen, Adam och Lovisa, två vackra,
begåvade ungdomar som ska trampa upp sin egna väg i livet.

Till er vill jag säga; Trampa upp din personliga väg utefter vad du drömmer om,
för allt är möjligt, det finns inga fler hinder än de du sätter upp själv.


Just din nytrampade stig kan leda dig hur långt som helst!
Bilden lånad av www.gostaufo.blogg.se   

Och jag vet att just Adam och Lovisa kommer det att gå bra för. Ni är så oerhört fina,
ödmjuka, och positiva ungdomar. Jag har fått förmånen att följa er i livet
ända fram till tröskeln som heter vuxenlivet.

Men oavsett hur gamla eller unga vi är så finns det alltid möjligheter, det gäller bara
att sakta ner farten lite.

Alla tusentals intryck vi får dagligen tar bort den plats vi behöver för att känna in
vad vi själva behöver för att utveckla vår unika personlighet.

Men jag måste en massa saker säger du då....
Vem kräver dig på alla de måsten du sätter upp i din hjärna?
Vad kan du leva utan?
Vad kan vänta för att du ska göra något en eller några timmar för din egen skull?

Väldigt mycket går att ta bort..jag lovar, för jag har prövat väldigt länge nu....
och vet ni...jorden går inte under och man förlorar inte det som är viktigast av allt,
nämligen relationerna till nära och kära.

Vi vet ju alla att det viktigaste i livet är till slut våra nära och kära.

Så tänk på det en stund och strunta i snabeldraken och dammvippan.
Ta fram ett utespel eller busa med ungarna i trädgården nu när Sverige är som
allra vackrast, ta en cykeltur och stanna, plocka så många olika blommor du kan se,
eller sätt dig vid vattnet och lyssna på vågorna och tänk på ingenting.

Jag kommer att skriva sporadiskt i sommar, inte varje dag inte...för jag slår inte
på datorn i första taget, det finns annat som lockar just nu.

Ska njuta av varje sekund till nästa behandling som är den 17:e juni.

Så njut av sommaren för det gör jag. Varje dag plockar jag blommor från naturen,
tänk....de är helt gratis tack vare vår fantastiska allemansrätt.

Kram på er till nästa gång!


Midsommarblåvinge Aricia artaxerxes på midsommarblomster Geranium silvaticum




Kommentarer :

#1: Aneth

En stor sommarkram till dig också!

skriven
#2: Marie

Du skriver så fint och vackert och livet är så som du beskriver, det är vi själva som gör så att vi har alla måsten, vi ska bevisa att vi har både det ena och det andra och vi ska bevisa att vi är bättre än andra, men egentligen så är det vi själva som ställer alla krav, har också slutat med det, städar när jag har tid och lust till det, och när jag känner för det, gör vardagen så bra som möjligt, tillåter mig själv att ha tråkigt och ej göra så mycket, skönt är väl det, tar en sovpaus mitt på dagen när det är helg, för kroppen behöver vila ut, men även njuta av lediga stunder med min älskade sambo, göra roliga saker, även om vi ej har så mycket pengar, så finner vi saker att göra som ej kostar mycket, vi har ej råd med utlandsresor till varma länder, men det gör ingenting, jag älskar att pyssla i trädgården, skapa och måla, göra mina få vänner glada, med både egna tavlor, ge presenter som de ej har tidigare, handgjorda, vara med våra älskade hundar , njuta av naturen och våran husvagn...vi har ej råd att gå på bio varje månad, eller shoppa nya kläder, eller gå ut och äta, men vi gör det när vi kan och har råd, och det blir desto roligare, men vi har varandra och jag är så otroligt tacksam och glad för att jag har funnit någon som ser och accepterar mig precis som jag är, Tack för att du inspirerar och ger både kraft och styrka, du berör...du fina människa...många kramar från mig och önskar dig en underbar sommar

skriven
#3: Millan

Tänker ofta på dig, och blir glad när du skrivit lite här! Hoppas du får en fin vecka och kan samla mycket styrka och kraft! Och hoppas det blir tillfälle för en kaffe snart. ;-)

Stor kram!

skriven
#4: Kia

Du har så rätt Anne.Levde som du tidigare med 180 knyck,stressad egenföretagare och alla måsten.Så satte stroken 1998 stopp och det var dax att "börja"om utan krav och måsten och det gick.Sedan hände det värsta,det vi har gemensamt att förlora sitt barn i den här cancernörden.Idag har vi lärt oss att det finns så mycket som är oväsentligt.Ta bort det och bry sig om viktigare saker är det vi också gör.Har precis köpt boken Mini Meditationer,ska bli spännande att läsa.Den går ut på att det räcker med 1minut för dej själv och att andningen är viktigast.Hur vi andas är viktigt.Ha en fin sommar ihop med dina nära och kära. Kram Kia

skriven
#5: Sarah

Det känns som att det kommer något i allas liv som någon gång sätter stopp och gör att vi måste reflektera över hur vi lever och vad vi lever för. Vad är viktigt? Jag fick en son förra sommaren och drabbades av en svår förlossningsdepression med panikångestattacker. Mycket av detta berodde på hur jag levt tidigare och att jag inte prioriterat mig själv, självkänsla och välmående. Trodde att lyckan skulle komma utav att uppnå saker hela tiden...skaffa utbildning, ett bra jobb och sen barn. När sen sonen föddes och allt vändes upp och ner till ett hemskt mörker så visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Skämdes nåt enormt och förstod inte varför jag mådde så, allt skulle ju vara så bra för jag hade ju allt. Ja allt man kan önska sig som 25 åring - men jag hade inte den genuina lyckan som bara kommer inifrån. Det har varit en jättetung period men nu snart ett år senare så mår jag bra, mycket bättre än tidigare. Men det har krävts hårt jobb för att komma dit...nu är meditation, psykologkontakt och akupunktur en del av min vardag. Och det hjälper! Jag är så lycklig att jag får möjligheten att må bättre, att börja leva på nytt på ett annat sätt. Kram till dig Anne, du är en stor idol för mig!

skriven
#6: Anna-Karin

Många varma kramar till dig med!

skriven
#7: mikaela

Du är en fantastisk människa

skriven
#8: Karro

Du har så rätt, jag känner igen mig i nästan varje ord. Förutom att jag inte har cancer utan drabbats av ett annat trauma. Därför är det så skönt att läsa det du skriver, för jag vet ingen annan omkring mig som har den insikten.

Det blir lätt "kulturkrock" med dem som fortfarande tror att prestation och stress är det viktigaste i livet.



Stor kram och jag är så glad över att du känner dig så lugn och harmonisk just nu. Vad annat kan man önska en människa.

skriven
#9: Maria

Hej, vad jag känner igen mej själv i det du skriver om att vara hemma och pyssla. Jag har också varit otroligt social förut men när jag fick bröstcancer för ett antal år sedan kände jag precis samma som du, jag tog året med behandlingar som en "förmån" om man nu kan uttrycka sig så krasst, när jag fick vara hemma med mina barn och njuta av tillvaron mellan behandlingarna. Jag hade varit ensam mamma i många år och alltid stressat och haft ont om tid. Sen plötsligt fick jag bara vara, jag fick tillåta mej att vara sjuk och ingen förväntade sig så mycket av en utan man fick verkligen bara vara. Cancern är hemsk med alla oro och ångest den för med sig men den berikar verkligen ens liv också. Många styrkekramar till dej och tänk på att det är i motvind en drake stiger. //maria

skriven
#10: Bea

Tack Tack Tack snälla söta fina kloka Anne! Konstigt va, att det är så svårt för mig att hålla fast vid de prioriteringarna som du beskriver. Självklart är allt vi behöver de människor och relationer som står oss närmast.

Jag har läst din blogg i det tysta tills nu. Läste även Madeleines efter att min dotter berättat om den. Vi har båda gråtit över hennes/ert öde. Som även påminnt oss i vår egen sorg efter våra nära i vår familj som också slutat sina liv i svår sjukdom.



Jag måste tacka dig, och passar också på att skicka styrkekramar till dig. Jag beundrar dig för de kloka insikter du så tufft fått till dig i ditt liv och delar med dig av.

Kärlek och värme till dig Anne så du snart är frisk igen.



Varm kram från en okänd Bea

skriven
#11: linna

världens underbaraste inlägg å så sant så!! ha en undrbar sommar anne! :)

skriven
#12: Sofia Ljung

Hej Anne!



Tänker ofta på dig och går in och läser din blogg. Varje gång jag har besökt din sida känner jag ett otroligt lugn och ett hopp om framtiden. Tack för att du delar med dig av dina med och motgångar. Du är fantastisk! Kramar på dig!

skriven

Kommentera inlägget här :