Visst är det otroligt vad vi klarar så länge vi måste.
Som förälder ska man stötta, hjälpa och hålla barnen under armarna när de mår dåligt,
eller när de är svårt sjuka. ...i alla lägen helt enkelt.
Inget konstigt med det, vi bara går och går...ungefär som duracellkaninen.
Ända fram januari ut var jag helt sjukskriven och började jobba 50% i februari och jag tänkte,
Nu mår Madde mycket bättre så nu kör vi igång igen med livet....
Men tji fick jag! Duracellkaninen stod still och trampade och batterierna var slut.....
och jag som skulle börja jobba igen! Det funkade inte så jag blev helt sjukskriven igen.
Min läkare konstaterade att jag var överbelastad och hade gått in i en depression.
Inte konstigt alls eftersom Madde började fungera lite bättre emellanåt, men för varje gång
hon ramlade ner i en svacka och åkte in av olika orsaker så kände jag att; Vi går under.
Jag sörjde och grät varje dag, gick in någon slags försvarsmekanism ifall det värsta skulle hända.
Sorgen var bedövande och förlamande och jag behövde nog in i den svartaste geggan för att kunna se ljuset igen.
Jag insåg att Madde kan faktiskt dö av det här, det har vi vetat hela tiden, men någonstans tror man
ju att det kommer självklart att bli bra. Nu får detta räcka med alla som dött i cancer!
Ändå gick jag igenom allt det som en mor tänker och känner,
och varje gång jag hörde en sorglig låt på radio så grät jag hejdlöst!
Många böner har jag skickat upp under hela denna tiden och jag har hittat meditationan som hjälpt oerhört.
Många böcker har jag plöjt igenom för att försöka hitta olika mentala verktyg att få styrka ifrån.
Ett tag hade jag en bok i varje rum av olika karäktär....mest andliga och kognitiva.
Men gråten hjälpte, för en dag kändes det bara bättre och Madde blev gladare och ville LEVA igen!
Min sorg släppte och jag kunde känna glädje igen.
Det var efter den allvarliga krisen då hon var inlagd senaste gången med dropp 2 veckor.
När vi fick adekvat vård hemma släppte det jobbigaste och vi började känna trygghet igen.
Hon började göra saker med kompisar och tog fram gitarren igen.
Vikten gick rakt upp från 42 till nuvarande 47 kilo....med en envishet som bara en oxe har!
Maten kommer inte upp längre, och aptiten har ökat.
Vi har lärt oss de mesta om kalorier. Mesta möjliga kaloriintag vid varje måltid är mottot.
Den goda köpekakan....kladdkaka från ICA!
Eller banan kanske....inte lika gott!
Även jag har gått upp ett antal kilo på kuppen, men det behövde jag förmodligen.
Tack mormor för alla goda "snurrbullar" och mjuka kakor du kommer med!
Denna bok gav mig känslan av att vilja åka på en lång resa till äventyret....
Mitt inne i Visby.... Lovely!
Tollare är fågelhundar...detta är dock inte syrrans.
