Levaidag

I augusti började jobbet igen och vi planerade för att Madde skulle åka till Malaga och plugga efter en sparsam sommar. ÖB-jobbet skulle finanisera några veckor till att börja med för att Madde skulle kunna hitta jobb i Malaga. Spanska är ju det roligaste språket och -06 var hon i Cadiz med 2 tjejkompisar och pluggade.

Madde sprang hos olika läkare under sommaren och sökte för sitt onda i magen. Hon var själv på vårdcentralen ett par ggr, men blev avfärdad med att det går över med lite vila, inget konstigt alls att det buktar ut på höger sida där levern sitter.
Vi var uppe på jourcentralen en kväll, men även där fick vi till svar att -inget att oroa sig för. hem och vila.

Vi åkte till Lysekil en helg för att hälsa på syrran, men där hade Madde så fruktansvärt ont så vi fick åka akut till Lysekils lasarett. Madde hade då ätit Ibumetin nästan hela sommaren och jobbat med en fruktansvärd värk i magen. I Lysekil fick vi träffa en läkare som var kirurg på Sahlgrenska egentligen men råkade jobba de kvällen.

Hon skickade genast iväg oss akut för provtagningar och sa att detta måste utredas genast!
I augusti blev det fart, röntgen, MR, CT och alla möjliga provtagningar. Plåtarna visade att det var cystor, men inget var alarmerane på något sätt. Madde fick starkare smärtor och fick olika smärtstillande mediciner, dock inte morfin ännu.
Vi tänkte att det ordnar sig nog det här.... det blir nog klart snart så det blir Spanien trots allt. Lite medicin så är det som vanligt igen. Ordet cancer fanns inte ens i vårt medvetande!
Smärtorna tilltog så kraftigt en dag att vi inte längre kunde vara hemma så Madeleine blev inlagd på sjukhus och fick  morfin i början på september. Vi visste fortfarande inte vad diagnosen var. Vi väntade på svar från biopsin som gjordes på Sahlgrenska.

Jag jobbade lite på dagarna och tog ledigt ibland, en väldigt nervös tid även på jobbet eftersom vårt företag hade blivit sålt i samma veva. Stormvarning utfärdades i mitt huvud!!

Den 8:e september vill jag minnas skulle planet lyfta och livet skulle börja efter studenten. Ja, ja tänkte jag som mor....en dotter i London och en i Malaga, det blir många roliga helgresor framöver! Madde ska nog hinna få bukt med det onda så hon kan åka....men innerst inne malde oron att det kanske inte blir så ändå.
Några dagar före resan fick jag ringa och avboka resan till Maddes stora sorg! Detta som hon hade sett fram emot och slitit för hela sommaren med smärtor i magen. Ingen sjukskrivning här inte! 

Den 13:e september ändrades vårt liv totalt! Läkaren kom in och satte sig i sjuksalen tillsammans med en syster. Jag och hennes pappa var med och det känns fortfarande overkligt när jag tänker tillbaks på den stunden.
Jag förstod på läkarens min att det var allvarligt och hon sa med tårar i ögonen;
"Det är tyvärr ingen  cysta, det är cancer". Världen stannade upp fullständigt, och jag såg på Madde och vi bröt ihop båda två. Jag ville bara skrika, men fick hejda mig för Maddes skull.

Min lilla unge frågade....."kan jag dö av det här?".....och läkaren svarade...."Ja, du kan dö av det här"
Då stannade tiden och jag gick ur mig själv för den kvällen minns jag inte så mycket av.
Det enda jag minns när jag kom hem var att jag ringde mina föräldrar och mamma svarade och helt kallt sa jag bara; "Madde har cancer"