Biverkningarna var inte så snälla så länge Madde hade morfinpumpen.
Det fanns en grunddos inprogrammerad över dygnet, en liten dos var 10..e minut, men om det behövdes mera
tryckte Madde på pumpen för en extrados.
Det resulterade ibland i att hallucinationer uppstod.
Någonstans förstod Madde att detta kan ju inte vara på riktigt så hon frågade mig om jag såg samma sak som hon. Hon såg katter som gick i rummet i sjukhusrummet eller människor som stod vid hennes säng som inte var där. Oftast flera från familjen som inte alls var där just då.
Hon blev mycket sensitiv för energier och klarade inte av att höra högre ljud än viskningar. Om man pratade i normalnivå uppfattade hon det som att vi skrek.
Om "högljudda" sjukgymnasten eller sjuksköterkan kom in sade hon bestämt ifrån att de ska hålla tyst!
De dagar jag kom direkt från jobbet beordrade hon mig att gå ut från rummet och komma tillbaka när jag rensat mina dåliga energier. Ord och inga visor alltså!
En natt väckte hon mig. Jag låg i en extrasäng 1,5 meter ifrån.
Hon sa; "Varför klappar du mig på rumpan mamma?"
"Det gör jag inte", sa jag och då sa hon, "en "hallis" igen va mamma!
Ja, en hallis gumman...för min arm är inte så lång.
...och så skrattade vi och somnade båda igen med vissheten att morfinet spökar dygnet runt.
Tack och lov kunde morfinet minskas så att hela pumpen kunde tas bort helt till slut, men den var med än en tid efter att hon hade kommit hem. Vi testade oss fram och slutligen blev tabletter en bra dos som funkar än idag.
Jag kan inte ens minnas den enorma dos hon hade under sjukhusvistelsen...eller rättare sagt, jag orkade inte veta!