Utmaningar är till för att bemästras!
Första veckan åkte vi till JK för 6.e cellgiftsbehandlingen och jag tänkte;
Hur länge ska Madde orka???
Jag gick in i en depression för Maddes ögon var tomma...inget liv fanns där, det var så hemskt
att behöva se utan att kunna göra något.
Mestadels var hon mer eller mindre okontaktbar och jag tänkte att nu är det slut.
Vi gick nog gick in i en sorgeperiod då både hon och jag som ingen kan förstå..Jag grät floder.
Jag minns en dag då David var hemma, och Madde var så dålig att ambulansen fick komma och hämta henne i iskylan mitt i natten.
Ambulanskillen gav henne intravenöst morfin. Smärtorna var fruktansvärda, för hon kunde inte resa sig ur sofffan.
Invirad i en filt var hon ändå tvungen att gå ner för trappan själv med ambulansvårdarnas hjälp för båren gick inte genom trappan utanför vår loftgång.
Jag körde i min bil bakom ambulansen och jag skrek av gråt och samtidigt i bilen hörde jag Björn Skifs sjunga, "Håll mitt hjärta". Det var en bedövande sorg och låten som jag hörde tillät mig att få ut all smärta.
David grät av förtvivlan och jag försökte trösta.
Jag ringde Maddes pappa från bilen och han kom på stört och Madde blev röntgad för att se vad som kan ha hänt.
Biverkningar av medicinerna visade det sig, och hon fick dropp och övervakning igen några dagar på sjukhuset.
Tack och lov var vår favvosköterska i tjänst den natten!
En kväll förra sommaren när Madde och David skulle gå ut.
Först en kram från mamsen.
sedan ut och svira!
Har läst alla inlägg från dag ett och mina tårar bara rinner ner för kinden! Du måste vara en väldigt stark mamma och din dotter är jätte söt :)
skriven