Till minne av Malin

I höstas fick vi veta att tjejernas kusin, Malin insjuknat i cancer.
Hon fick veta detta en kort tid innan Madeleine insjuknade.

Malin hade tidigare för något år sedan blivit behandlad för cancer och allt verkade frid och fröjd.
Jag vill minnas att hon var 21 år då.

2 dagar före Malin och blivande mannens bröllop fick hon veta att hon har cancer som spridit sig.
De genomförde ändå bröllopet och de var väldigt vackra båda två.
Vi var inte med men Christine fick med sig bilder hem då hon och pappa var i Stockholm.

När Madde låg på sjukhuset visste vi att det var illa med Malin och att hon hade hemvård dygnet runt.
1 oktober fick vi veta att hon hade somnat in. Hon orkade inte mer. Både jag och Maddes pappa var
på sjukhuset då när samtalet från Stockholm kom.

Det var så hemskt och vi gick ut på balkongen och grät.
Hur ska vi förklara för Madde två veckor efter att hon själv fått besked om sin sjukdom.
Christine fick veta omgående och vi bestämde att vi väntar med att berätta.

Varje dag ville vi berätta men med hjälp av psykolog kom vi fram till att avvakta ett tag.
I november fick Madde veta när hon inte längre var så morfindrogad.
Hon tyckte det var ett bra beslut att inte berätta med en gång, men hon hade ändå förstått
eftersom vi inte vågade prata om Malin.

Madde blev förståss oerhört ledsen, men vi orkade trösta i det läget.

Vi kollade upp om det fanns en ärftlig orsak till att 2 kusiner drabbats,
men det var inte så eftersom det var så olika typer av cancer.

Förlåt Malin för att vi inte orkade berätta med en gång men du förstår nog.
Malins mamma fick låna henne i 25 år.
 Denna bild är tagen när Madde var i Cadiz -06.Vet att du gillade hästar Malin, och red mycket som liten. Farmor i Småland körde dig till stallet varje dag på sommren du och vi var där och hälsade på.

Tll minne av Malin; Lyssna på denna, bland de vackraste jag hört. Håll mitt hjärta av Björn Skifs
http://www.youtube.com/watch?v=LOj2owkg7S0 

Kommentarer :

#1: vindensmelodi

,,,, tårarna rinner utför mina kinder medans jag sitter och läser i dina inlägg,,,, jag har inte ord,,,, det river i själen - men man måste försöka resa sig upp ur skiten ändå, och läka sin själ så gott det går,,, sår läker, men ärren består - man måste leva med ärren, och kunna se på dem som vackra till slut. Att acceptera sina ärr.

by the way - den där låten är också en av mina favoriter,,,jag lyssnade mycket på den när min pappa förlorade kampen.

Kram på dig.

skriven

Kommentera inlägget här :