Har ni känt det någon gång?
När jag skriver så tänker jag inte utan fingrarna spelar sitt eget trumspel
på tangenbordet, och huxflux så har det blivit något.
Jag tänker ALDRIG ut i förväg vad jag ska skriva om utan det kommer precis
den sekunden när jag klickar på SKAPA.
Undrar just hur författare mår i skrivandets stund...om det bara kommer eller om
boken lever sitt eget lilla liv i hjärnan...som en ångest av ord som måste komma ut.
Om det inte kommer ut så går dom på toa och kräks eller så ropar
personen i deras hjärna som säger; jag har något att berätta så var lugn..skiv min
historia...jag bor i dig tills du präntat ner min historia.
Jag begriper inte hur en männsika kan få ihop en HEL BOK och gå hel ur det
"låtsasliv" de levt i kanske flera år.
Kalle och Bertil och Anna och Lovisa och Egon och Alma och Oskar och Emil
och Julia och Moa och Adam och Christoffer som väver ihop en hel bok.
Alla de människor som skriver böcker måste bara vara chizofrena för jag själv
har fullt upp med att hålla reda på vad min släkt, familj, vänner, kollegor och
barnens vänner, vännernas vänner och folk som jag egentligen inte känner heter.
Du vet han eller hon som är gift med den och den.....eller är pappa till Elsa..vilken Elsa?
Ja, ni vet....
En reflektion fick jag nu helt plötsligt...herrejessanes vad många namn man har i huvudet,
och man vet t om vilka dom är...det måste vara tusentals människor..
Hur sjutton kommer man ihåg alla?
Idog upprepning antar jag....men det vi ska ta till oss är en sak!
De människor som står oss allra närmast i hjärtat glömmer vi ALDRIG!
Hur många dom än är, för hjärtat är flexibelt och växer för varje människa som vi
älskar och som älskar oss tillbaka!
Så ni som har ett barn och väntar ett till kommer att älska det barnet precis
lika mycket och starkt som det första.
När man fått 2 barn vet man att det funkar... :))
Det fungerar precis lika bra med vänner...alla får plats, jag lovar!
Vart vill jag komma med det här...kanske att ta hand om dina nära som
du tycker om och visa det!
Vi är så dåliga på att säga goda saker till varandra, både kända och okända.
tänk...att en okänd blir en dag känd för dig....en kär vän..eller pojkvän..
...eller flickvän..någon du inte visste att den fanns...häftigt va!
Så imorgon när du går till jobbet så vill jag att ni gör ett litet experiment.
Le till en okänd människa på stan..vem som helst.
Le till minst 3 personer, sådär så det märks.
Antingen kommer ni att få ett leende tillbaka eller så kommer personen
ifråga titta på dig som om du var en ren idiot....men sluta inte!
Jag vill ha svar från er hur det gick...alla är välkomna att berätta.
Men att le till 3 personer är inte så svårt...bara GÖR DET!
Imorgon när jag har åkt tåg till GBG och buss till Lindholmen så kommer
jag att le till så många människor jag kan möta.
Resultatet får ni imorgon...men vänta er inget HALLELUJA MOMENT!
Imorgon ska jag berätta om min och Christines fantastiska lilla promenad
på Östemalm på julafton när vi gick till min syster....det är en solskenshistoria.
...och så häftig!
På onsdag får det bli för ni hinner ju inte läsa vad ni ska gör för än imorgon!
Ha, ha...en cliffhanger...tadaaa
Hmmm förstår inte var orden kommer ifrån...bokstäverna ramlade ner även idag.
Min hjärna var stängd men hjärtat fick tala denna gång.
Du är så klok, Anne. Vi bör verkligen ta hand om alla runt omkring oss på ett bättre sätt! Tyvärr är det klichéen "du vet inte vad du har förrän du förlorat det" som gäller för många... men har man förlorat stort en gång så tar man aldrig mer någonting förgivet... det är väl på sätt och vis en gåva.
skrivenOch du, du var väl inte alls provokativ -jag hoppas verkligen att det är så. Att jag och min man får lära känna varandra på ett sätt som det annars hade tagit 20 år för att göra och att det vi genomlever nu stärker oss.