Levaidag

En fika med en underbar väninnan, Lena och hennes ljuvliga döttrar
på Strandgatan gjorde min dag...(före tandläkarbesöket)

Hemma provade jag peruken, ett antal olika buffar som jag köpt på
Bike för att känna mig lite fräck, mössor, bandanas...you name it!

Har flera buffar, men det känns konstigt ändå....

Till slut kände jag....skitsamma och tog på mig en ljusgrå mössa,
och sminkade mig snygg....What the häck..hår är inte hela världen...

Så jag gjorde en "testflygning" om man säger så...
Kom till Strandgatan, beställde lunch, tog av mig kappan....och tänkte...
ska jag våga?...big deal, så jag tog av mig mössan och gillade läget.

Lilla söta Ebba gick fram till mamma och viskade i hennes öra...
"Mamma, varför har Anne inget hår?"
Lena svarar med att; "Anne får mediciner så hon tappar sitt hår...
men det kommer tillbaka". Ebba nöjde sig med det och åt av sin
goda glass. Ungar är helt underbara, för de accepterar direkt!

Alice, som är världen sötaste, fann sig direkt och jag fick
ha henne i min famn jättelänge...och jag var den lyckligaste i hela världen.
Små barn bryr sig inte, så länge man är en snäll tant...och vi
matchade varandra...hon har lite mer hår än jag...hehe...

Men jag kände ändå...borde jag inte ha något på huvudet?
Tittade på de som kom in och de reagerade förståss på mitt kala huvud.
Man kan säga att det är en test i min egen självkänsla.

Alla säger...du är så vacker med eller utan hår...tack snälla ni...
men nu har jag testat och ibland behöver man nog ta på sig
peruken för att slippa blickar och undvikande, för så är verkligheten.

Vill du ha uppmärksamhet, så ta av peruken, men vill du vara som alla andra,
så ta på peruken...så ser verkligheten ut.

Ska nämna att Lena tar mig precis som jag är, och goda vänner gör att
man kan var sig själv med eller utan hår.

Så här tänkte Madeleine för 2 år sedan.....kopierat från hennes blogg...(.det gör ont i mig!)
 www.jagefrisk.blogg.se

Att tappa håret

2008-04-18 @ 19:31:04

Jag har alltid varit fåfäng. Har alltid brytt mig om mitt utseende och inte minst mitt tjocka, mjuka hår. Så jag kan ju inte påstå att jag inte tänkte på det här efter att jag fått beskedet. Man hade ju hört att folk som får cancer tappar håret och sånt. Men det kanske inte blir så för mig? Jo man kan ju alltid hoppas, men jag var inget undantag. Sakta men säkert tappade jag håret, ögonbrynen, allt. Inte minst mitt förstånd, kändes det som ibland.

Jag bestämde mig trots allt att jag ville ha kvar mitt hår så länge jag kunde, och rakade inte av det med en gång som många andra gör. Såhär i efterhand kanske det hade varit bättre, för varje gång en stor hårtuss lossnade blev jag helt förstörd, grät och grät. Tänk dig själv, även om du är fåfäng eller ej så är det nog ingen som vill dra handen genom håret och få med sig hälften tillbaka.

Jag hade på mig ett hårband när någon skulle komma och hälsa på mig på sjukhuset, för det dolde de kala fläckarna på huvudet. Ett tag. Sen blev jag nog så avtrubbad att jag inte fattade att det bara fick mig att se mer sjuk ut. Men det tog emot så att tänka sig att raka av det lilla av mitt hår som jag faktiskt hade kvar.

Men till slut, någon gång i December måste det ha varit, insåg jag att jag inte kunde undvika det längre. Jag bad en sjuksyrra att få låna en rakapparat, satte mig framför spegeln. Jag klarade inte av att göra det, så mamma fick istället det uppdraget. Hon satte på apparaten och rakade av allt. Gud vad jag grät. Det kändes som en liten bit av mig försvann just då. Vem och vad är jag utan mitt hår, liksom?

Mycket, insåg jag givetvis senare. Det verkligen en skitjobbig upplevelse.
Men mitt hår har inget med mig som person att göra what so ever.

/Ur Madeleines blogg 2008-04-18

Jag kan nämna i sammanhanget att Madde inte gick utanför dörren utan sin peruk,
som var omsorgsfullt fixad....och jag förstår henne fullt ut!


Hår är ett laddat ämne med tanke på andras reaktioner, eller så
är jag bara känslig och lite paraniod...


"Äsch....kan Cameron Diaz så kan jag, Pronto"!