sedan i måndags....
Släpper denna bomb efter mycket överväganden, men what the heck...
det kommer ändå att komma fram förr eller senare...
Släpper en bomb....eller snarare tar bort en som jag ska skriva
FARVÄL på....med tjock TUSCH...hehe...!!
Jag är fruktansvärt RÄDD, TRÖTT, ÅNGESTFYLLD, och VÄNTANDE .tictactictac...
...på besked om hur illa det kan vara, eller snarare hur BRA prognosen är.
Jag är numera ännu en av om tusentals kvinnor som fått bröstcancer.
....
Har i några månader känt en knöl i vänster bröst, men tänkt som så många
andra, att det är nog inget...jag har ju så många knölar som kommer och går.
Just därför går jag på mammografi en gång per år.
Knölen är nog hormonell, den försvinner nog snart....
Men den försvann inte utan började kännas alldeles för påtaglig och jag hade
en malande röst inom mig hela december som sa att detta är nog inte så bra.
Mådde inte så bra under hösten av sorgen efter Madde som var oerhört betungande.
Men jag försökte och försökte och försökte....och kroppen sa ifrån den 8 december
då jag bara låg oh stirrade in i en vägg. Jag var deprimerad helt enkelt, men hade inte
tagit en riktig "timout" utan kört på tills jag kraschade.
Jag fick fantastisk hjälp med terapi och medicin och är tack och lov inte längre deprimerad.
Naturligtvis trodde jag att knölen berodde på att jag varit ur gängorna och att jag
bara var inbillningsjuk....men så var icke fallet.
Alltså...i den 13.e januari fick jag en snabbremiss av min underbara husläkare Karin.
Hon kände på mitt vänstra bröst och konstaterade att jag ska in så fort som möjligt.
Måndag den 18:e januari kl. 08,40 blev det så mammografi i Uddevalla.
Även ultraljud togs och de stack 5 nålar i vänstra bröstet och 3 i högra för att ta cellprover.
Då kom tårarna...inte för min egen skull utan jag fick flashbacks från när Madde låg på Sahlgrenska
och de stack henne i levern för att ta biopsi....och hon grät så fruktansvärt, för det
gjorde förståss fruktansvärt ont...och jag grät och kände mig maktlös.
När jag låg där så tänkte jag på Madde, och jag hade inte alls lika ont som hon!!
Sen fick jag vänta i 3,5 tim för att få ett första besked...
Det var en surrealistisk känsla...för Maddes sköterskor och läkare jobbar numera i
Uddevalla på bröstenheten, så jag kände redan de flesta och pratade med snälla Petra
som är den underbaraste sköterskan på jorden.
Dr Wångblad hade även Madde och hon var jättebra och lugn. Det kändes tryggt med kända ansikten.
Hon sa; Ja, nu är det så...att det är förändringar...cancer, och vi måste ta bort bröstet,
och sedan analysera vilken typ det är.
Underbara Gösta var med mig och höll min hand. Han jobbar på röntgen i samma korridor.
jag hörde vad hon sa...och blev helt tom..Jag bara tittade i taket och väggen...
Gösta kramade mig och höll om mig.
Ja sa; "Jag är inte förvånad, jag har känt på mig detta, så det kommer inte som en chock,
mer som ett konstaterande."
Sen körde jag hem och ringde bästa väninnan Anita det första jag gjorde i bilen.
Hon fick en total chock och trodde att jag skojade....men det är på riktigt.
Sen snurrade det bara i huvudet...hur ska jag berätta det här för min dotter Christine?
Hur ska mina föräldrar och familj ta det?
Åkte till mor och far...berättade och ringde Christine och mina närmaste, familj,
några på jobbet och nära vänner.
Några av er får tyvärr läsa här, men jag har inte orkat ringa till alla.
En sak vill jag att ni ska veta! (för jag har varit med förut)
Jag är inte farlig, jag smittar inte och jag behöver all stöd och hjälp jag kan få!
Jag vet vilka mina vänner är sedan förut och även om jag är rädd så vet jag
att jag kommer att klara detta, för jag har varit med om värre saker än det här.
Det värsta har redan hänt när min Madde dog i "den jävla idioten".
Jag har också fått en jävla idiot, men tack och lov i bröstet, för det går att bota.
Jag är inte rädd för att dö, men jag vill faktiskt leva tills jag är gammal och
se min dotter gifta sig och skaffa barn så jag får bli mormor.
Framför allt så behöver min dotter mig, för mammor ska finnas där för sina barn
även fast de är vuxna...så jag tänker hänga kvar ett tag till min hjärteunge!
Så...nu var det sagt och en sten har fallit från mitt bröst.
Jag kommer att skriva som vanligt och berätta om vad som händer runt omkring mig.
Mest för att alla ska få min egen historia, och inte andra och tredjehandsinfo.
Jag är vid gott mod och tänker postiva tankar.
För som Madde sa 080329 i sin blogg; www.jagefrisk.blogg.se
"Vad jag tänker och tror är det viktigaste jag kan spendera tid på.
Om jag tänker att jag inte kommer klara det här, inte fan kommer jag göra det då.
"Jag e frisk." Det är du ju inte, tänker du.
Jo det är jag, tänker jag. Även om jag inte är det just nu så väljer jag att tro på det.
If you can dream it, you can do it liksom.
Jag är starkare än den "jävla idioten" som vi kallar den. Så är det bara."
/Citat Madeleine Deckert
Tack alla kära familj och vänner som skickat blommor och bullar och umgänge
och peppande ord i alla dess former den senaste veckan.
Idag skulle jag haft middag för vänner, men energin tog slut...men det kommer fler dagar,
då jag är fit for fight igen!
Tack storebror T och svägerska för de 20 underbara 1m höga rosorna!
Tack Lena och Mattias för detta vackra praktexemlar...
Orkideér passar mig perfekt, för man vattnar inte så ofta...
Tack PM tjejerna för härliga tulpaner och Monikas hembakta
supersmarriga bullar....receptet tack!!!
Jag och Anita hade pysselkväll till sent igår...Många alster blev det,
och vi hade så himla kul!
Boken har jag fått av en av mina trogna läsare Elisabeth Roslund.
Vi är starka tillsammans och vi får se till att träffas snart!
Bara så ni vet...jag är stark som en 600-årig ek!
Svårigheter är inte bara elände...det ger klokskap och visdom,
och jag väljer GLÄDJEN!!!
Jag har lärt mig miljoner saker av Christine och Madde....
...men framför allt "Fighting spirit!"
Så den 2 februari (åker in 1 feb.) Säger jag farväl till mitt vänstra
bröst och ser fram emot ett friskt liv! (Vill helst bli av med det omedelbart,
inga hard feelings vad gäller den saken för jag har ammat klart!
...och nya tuttar kan man faktiskt göra senare...tom snyggare...hehe...
Ska bara göra en sista sak först om man säger så...
Ska dokumentera vad jag hade före...och ska sparka cancern åt helsefyr!
Anita ska skriva FARVÄL på mitt vänstra bröst med TUSCH och Gösta ska dokumentera!
Nu ska jag se en film som jag hyrt....nattmys!
Puss o Kram alla därute!
Många styrkekramar till dig Anne, vet att du är lika stark och envis som din dotter! If you can dream it you can do it! Kramar Sofia.
skriven