Levaidag

Har ni känt ibland att något håller er som i ett klister.
Du vill göra det där som du länge planerat och tänkt på,
men en osynlig "slimevägg" håller tillbaks din kreativitet.
Att ta sig i kragen och göra det som tar mindre tid än alla de timmar man
tänker på att göra det är fullkomligt slöseri på tid och vånda!



Du tittar på väggarna som behöver en ommålning eller tapetsering,
det fula skåpet som tittar på dig är så fult så du vill slänga det, men ändå
vet du att det bara behöver lite färg så blir det så vackert!

Listerna som behöver komma på plats efter renoveringen för flera år sedan,
garaget+förrådet som behöver rensas...känns det igen?...eller är jag unik med
att inte göra klart varenda detalj i hemmet i varje skrymsle och vrå?

Får en känsla ibland av att alla andra har det perfekta hemmet, som är så
färdigt och välplanerat och inredningstidnings-vackert det kan bli....medans
jag har fullt upp med att göra det lilla sporadiskt för att få det dit jag vill.

Läser om alla dessa lantligt vackra hem som jag älskar och beundrar....hur hinner/orkar dom?
Man köper gammalt på loppis och målar och  syr om, pysslar 24/7 verkar det som...men var tar
ni tiden ifrån?...och orken...och varifrån kommer lusten?

Jag ser framför mig mitt drömhem....men "slimeväggen" är som ett monster som
säger att....det ska du inte alls...du ska våndas lite till och lite till!

Men till syvene och sist är det ändå jag som säger det till mig själv. Orkar inte idag,
men jag orkar må dåligt av att jag inte gör det!

Idag pratade jag med min käraste väninna Anita om detta och hon höll med, så är det,
vi vill mer hela tiden...det tar aldrig slut. Hon gav mig dagens uppgift, att måla det där fula
bruna äppleskåpet som stått i vardagsrummet som en arg påminnelse om att
det behöver få ett nytt liv.

Anita fick mig att göra slag i saken. Nu har jag grundmålat skåpet och imorgon blir det
mera målning. När man väl börjar är det jättekul, men vissa saker tar emot.
Varför är det så? Jag har ju tid att göra det, och jag blir glad när jag skapar!
Tack Anita vännen föratt du sparkade på mig....och en vän sviker man ju inte!

Jag gillar att göra saker som blir klara snabbt. Virka, sticka, sy, brodera små söta saker eller att
göra vackra stilleben hemma...blomsterarrangemang mm..pyssla helt enkelt...nemasproblemas.
Sitter inte på latsidan direkt....men jag vill orka från 8-21!

Att starta saker är jag bra på..och om jag brinner för något drar jag även in andra som får
göra sin del av projektet, men vissa små saker fastnar bara på näthinnan och irriterar som en
mygga på natten man hör, men som är omöjlig att döda!

Ja, ni förstår...vissa saker drar man ut på i det oändliga....
tom flera år om klistermonstret får som det vill.


Man blir så himla stressad av alla som vill förmedla Carpe Diem
Jag tål inte detta ordspråk längre, det är så sönderanvänt.
Vem fångar dagen...vem?...det är bara tomma ord som ingen lever efter!

Så nu vill jag ha ett coachingtips!



Har ni något tips på hur man få ändan ur vagnen och bara GÖR?

Jag vill så mycket! Tänk bara alla böcker man inte läst som vill bli lästa. Hur ska man
hinna läsa alla fantastiska böcker innan man dör? Det finns ju miljoner av historier!

Ja,ja...man hinner inte allt, men om man ska tala om böcker så vill jag rekommendera
en bok som jag läser nu, och jag längtar till kvällen då jag lägger mig för att läsa denna
nervkittlande bok...den är verkligen spookey!

Det är en strålande vinterdag. Högst upp i Gåvastens fyr står Anders med sin sexåriga dotter Maja. "Pappa, vad är det där? På isen?" Majas lilla hand pekar ut mot isen, men Anders ser inget förutom det vita snötäcket som gnistrar i solskenet. De äter sin matsäck högst upp i fyrtornet och när Maja vill gå ner för att undersöka vad hon sett låter de henne göra det. Fem minuter senare börjar mardrömmen. Trots att det inte finns någonstans där Maja kan försvinna, är det just det som händer. Hon försvinner. Spårlöst. Anders och hans hustru Cecilia har inte längre något barn.

Det lyckliga livet på ön Domarö i Roslagens skärgård är slut. Bara förtvivlan och skilsmässa återstår. Ett par år senare återvänder Anders till ön, nersupen och deprimerad men fast besluten att leva. Då nås han av ett meddelande som tänder ett vansinnigt hopp: Maja finns ännu i världen, på en plats där han inte kan nå henne...

Detta är en saga om kärlek, hat och magi. Det är berättelsen om de dolda krafter som har skapat skärgården. I John Ajvide Lindqvists bok Människohamn är det något så alldagligt och ständigt närvarande som havet, som hotar oss.

Nu är det dags....att läsa...vill inte att boken tar slut, för den är så otroligt spännande!
Läs den!
Natti!...Imorgon är min näst sista strålningsvecka...Nästan framme...nästan...