faktiskt inga alls, förutom att läsa, virka lyssna
på radio och bara vara...
Så nu kryper latmasken ur sin kokong och gör
lite nytta...tvätten, ja den blir större o större,
så nu är det dags....ingen återvändo...
Ett måste idag och det kommer att kännas så bra
sedan...ikväll..när latmasken kan cocoona in sig igen.
Kanske en liten promenad också så är jag nöjd!
Fredagsmyset väntar, men först när Luther knackat på
axeln och gett mig tillräckligt dåligt samvete för att
sätta fart med det ofrånkomliga....
Ha en härlig helg!
En härlig skön låt som jag ofta lyssnar på....
Vet inte hur jag hamnade på Madeleine´s blogg några månader innan hon lämnade denna värld. Jag grät så många tårar och lovade mig själv att alltid, alltid ta vara på tiden på denna jord och med alla nära och kära. Jag blev så ledsen när det var dags för henne att lämna er....
skrivenSen följde jag din blogg...och Davids. Jag läste, grät och var allmänt förbannad på livet. Varför är det så orättvist? "livet är inte rättvist, så är det bara" brukar min kärlek ge mig som svar.
Sen gick det månader utan att jag läste din blogg... Så många att du hade hunnit få diagnos bröstcancer.... Jag blev så himla ledsen. Mest för att du ska behöva ta dig igenom det och samtidigt sörja och bearbeta förlusten av er älskade Madeleine.
Både du och Madeleine har gett mig väldigt mycket styrka och kraft till att orka leva trots att saker känns tungt. Alla har inte det rättigheten att få leva.
Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med denna kommentar som för övrigt är den enda jag vågat lämna efter mig! Mer än att jag är glad att du skriver!
Många kramar från Lina i Göteborg