Levaidag

Oj vad tiden går fort när man har roligt!

Har varit fullt upptagen med att röra på mig. Förra fredagen blev det
först direkt till Sahlgrenska. Fick skjuts av mor&far till Göteborg, med
katterna i bilen. lite strålning först och därefter direkt till Stockholmståget.

Katterna sov som små barn hela vägen upp och Jonas & Christine mötte mig
vid tåget. Hade en supermysig helg i deras nya hem och katterna verkade
trivas bra med en gång.

Coco trivdes s bra att hon rymde med en gång! Kattjakt i skogen intill, men
hon bara lekte och drev oss till vansinne i ganska många timmar.
Till slut sa jag högt och tydligt..."Nu får du vara ute, jag tänker inte springa efter dig mer!"

Vad händer....Jo, Coco följer efter mig (hon vsste inte vägen hem än), men tar en helt annan
väg, dock med full uppsikt över vart jag gick. Hon ville minsann visa att hon bestämmer själv.

Väl inne igen var hon hur go som helst men kommer att springa ut så fort hon har chansen.
Inte på dagen, bara när det är mörkt.....dessa små kattmonster....har haft många katter i
mitt liv, men Coco tar nog priset som den mest envisa katt jag mött på.

Nåväl, helgen bjöd på mys och lite shopping, god mat och umgänge med familj.


Här är jag och Christine på väg hem från stan med båt.
Inga tunnebanor i sikte...en vacker båttur raka vägen till deras hem. :)


Mysigt område med härliga omgivningar.

Måndag morgon åkte jag åter till Göteborg och direkt till Sahlgrenska för veckans
första strålning. Väl hemma på eftermiddagen var jag helt utpumpad men glad
att jag orkat åka till Sthlm.

Är inne på min tredje strålningsvecka och det börjar kännas stelt i kroppen.
Har upptäckt att om jag är stilla en timma (tex på tåget eller bilen) så kan jag knappt
komma upp ur stolen för lederna och fötterna har tagit mycket stryk längs behandlings-
färden. Så jag mår bäst av att röra på mig lite hela tiden, med små vilopauser emellan.

Syrran kom i början av veckan med dotter och hund, så vi har haft fullt upp med att
bara umgås och bara vara tillsammans.

Mitt hår har börjat växa ut igen, men det går sååååååååå sakta....många känner inte
igen mig som inte sett mig på länge och det kan jag förstå. Jag kan ju säga som så,
att jag känner inte igen mig själv heller.

Det känns tungt, och det kommer att ta tid innan kroppen är tillbaks med hår, ögonbryn,
fransar och en intensiv träningsperiod med viktnedgång på sisådär 10 kilo....

...men var är tid?...det går fortare än man tror. Jag har snart avverkat 9 månader av
operation, behandlingar och ständiga kontroller. Så här (snart) efteråt kan jag säga att;
"Vad fort det gick...är jag redan klar?"

Den psykologiska biten kommer senare säger dom som vet. Vi får väl se hur det blir med
den saken. Men en sak har jag lärt mig: att aldrig oroa mig för något i förskott, för finns det
anledning att oroa sig så kommer det i sinom tid ändå.

Jag lever här och nu, planerar in det jag orkar, och väger in om jag måste, vill eller inte vill.

Igår ville jag verkligen gå till första körövningen och såg fram emot det, men orken tog slut efter
dagens aktiviteter och då avstod jag för välmåendets skull.

Agendan börjar fyllas på inför höstens alla roliga saker som händer, men allt kan inte rymmas,
då får man försöka avväga vad man mår bäst av själv. Alla har vi många måsten, som är
självklara att göra, men vi måste inte göra allt som vi skriver in i våra kalendrar.

Gör det du vill och mår bra av och skippa resten!