Tänkte att jag ska inte....det gör för ont, och jag måste inte men
jag vill.
http://svtplay.se/v/2514381/dokumentarfilm/barn_med_cancer
Dokumentären finns tillgänglig tom 27 sept.
Såg denna fina dokumentär, som de gjort på ett smakfullt sätt,
utan det värsta jobbiga, som faktiskt kommer när man kommit
hem, några timmar efter cellgifterna, när illamåendet gör sig
påmint, bristen på matlust, inget smakar någonting,
tungan är som en känslolös sak i munnen..osv..osv..
Madde kom aldrig hem mellan behandlingarna, för hon var för
sjuk de första månaderna. Hon var så nerdrogad av morfin så
hon kom inte ihåg de 4 första gångerna vi åkte med liggande
ambulanstransport till Sahlgrenska JK, för en tredagars kur
med de starkaste cellgifter som finns....5:e gången när jag
kände personalen väl, även Madde trodde jag, för hon pratade
ju med personalen varje gång, men morfinet tog bort minnet.
Hon tyckte det var jobbigt med alla nya människor,som kände
henne...men hon hade glömt....
Nåväl, den där boken jag börjat på beskriver hur det var för
Madde och för oss, men den kommer när jag orkar.
Har så mycket att skriva som ajg aldrig fått ut, och filmen
igår fick mig att än mer vilja skriva.
Jag grät floder, grät och grät och grät!
Borde inte sett den ensam för det är jobbigt att se riktiga
människor, små barn, unga vuxna med cancer, det gör
så fruktansvärt ONT!
"Reklamen" som barncancerfonden har 3 av 4 barn överlever,
och så sitter 3 barn med sina föräldrar och en stol är tom,
med en förälder bakom.
Den "reklamen" är hemsk, vidrig på ett sätt, för man påminns
varje gång om att man är den fjärde föräldern utan barn på stolen.
Och många fler.....
Människor säger mer än siffror....
Madde på Gotland juni 2008, den underbaraste av veckor hon& David
fick. I maj sa läkaren till mig att vara beredd på att ta hem
henne i en kista om vi vågade åka....hon kämpade 3 månader till!
Visst ser hon frisk ut!...med peruk och oerhörda smärtor...
..tänk vad en bild kan "ljuga"....
Vill minnas hur det var, trots att jag också vill glömma,
men det vore att negligera det som hänt,
hur det var att ligga på sjukhus i månader,
all smärta,
all maktlöshet,
all förtvivlan,
all hopplöshet,
all sorg
all oro...
men även...
Tacksamhet,
Hopp,
Kärlek,
Glädje,
Skratt,
Humor, (oftast galg)
Styrka
Överlevnadsvilja!
Jag kommer aldrig att glömma, lever med det,
plockar fram ibland för att bearbeta, det tar många år.
Men jag lever fullt ut trots allt, trots att det värsta hänt.
Ibland får jag mardrömmar och vaknar av att jag skriker
i sömnen, vilket jag gjorde inatt.
Filmen igår var en påminnelse om att jag ska bearbeta.
Sorgbearbetning har ingen tidgräns, den lever jag med i
ena handen och i andra handen har jag glädjen.
Glädjen jag fått i sommar, av vänner, kärlek och mycket
upplevelser...glädjen att ha överlevt min egen cancer,
i alla fall för NU!
Det betyder inte att jag glömt. Ibland vill jag bara gå ut i
skogen och skrika MADELEINEEEEEEEE!!!!
Snälla kom TILLBAKA, SNÄLLA!!...du har snart varit borta
i tre år....15 sept...tre år! Undrar vad du gjort på Andra Sidan?
Önskar så att jag fick veta det...
Back to reality...lunchen är slut, dags att jobba igen..
KRAM KRAM KRAM. Jag kommer läsa din bok när det är dags!
skriven