Levaidag

Den 2 februari 2010 kom då den operationen som ingen kvinna vill vara
med om. Att operera bort ett bröst pga bröstcancer. Jag fick vänta 2 veckor
efter diagnos i januari och jag ville bara ta bort allt med en gång. Läkaren
påtalade att det är viktigt att chocken får smälta och därför väntar man ett par veckor.


Lite groggy efter operationen 2 feb 2010.


Vä. bröst borta och en port á cart inopererad som jag tittar på.

Och det var nog bra det. Man vet ju inte vad som väntar förrän man är där.
Allt gick ju bra nu när man ser i backspegeln på allt som hänt under år 2010.
En svår resa som jag aldrig mer vill göra om och önskar inte att någon annan
ska behöva hamna i cancernördens land. Men dessvärre får tusentals människor i
alla åldrar besked om att de fått någon typ av cancer. Vi läser om det varje dag och
alla känner någon i sin egen omgivning.


Ville ändå göra ngt kul efter operationen så jag var på tjejkväll och den
var hos frissan. Anki som också är min frisör piffade upp mig lite.
Då när jag hade ögonfransar o. ögonbryn, de har ännu inte kommit tillbaks riktigt.

Men resan är dessvärre inte slut för att alla behandlingar är över då man
börjar leva "normalt" igen med jobb och socialt liv.
Ande, själ och kropp är en komplicerad enhet där alla delarna ska få utrymme
och där vävs svårigheterna in.

Syrran rakade av mitt hår 2 april 2010.
Dagen efter att jag varit hos Malou i efter Tio.


1 april hos Malou med hår...men det hade börjat ramla av.

Jag har börjat jobba..eller snarare arbetsträna, gå till jobbet, äta lunch i en lunch-
restaurang där det sjuder av prat och liv, ta in information i en takt som känns som
"snillen spekulerar"...känner mig trögfattad och måste fråga. Att sätta sig och jobba
preciiiiiis som förut gäller inte utan det tar tid för kropp&själ att anpassa sig.
Jag som är tävlingsmänniska och vill prestera! Inte för att jag gjort något "vettigt"
än på jobbet, men känslorna har kommit ikapp och alla nya intryck har ställt till det.


Man kan ju alltid göra något medan cellgifterna pumpas in..som att virka.

Förra veckan var rolig. Men sedan.. Bromsklossen slängdes framför mig obönhörligt
och brutalt. Känner mig misslyckad och onödig. Behövs jag överhuvudtaget längre?
En mental svacka i alla skepnader. Hemska mardrömmar två nätter i rad, har inte kunnat
sova ordentligt och när jag väl somnat har mardrömmarna tagit över igen.

Självförtroendet sviktar och känslan av ensamhet och övergivenhet bor i mig. Vill egentligen
inte skriva hur det är men kan inte ljuga och säga att allt känns sååååå toppen och bra
när jag bara vill dra täcket över huvudet och fly till en annan planet.
Jag får stöttning på jobbet så det är inte det...utan mitt inre krigar, mina känslor, sorgen
över Madde som jag inte riktigt hann bearbeta innan jag själv hamnade i cancerland.

Vet någon var denna sjö finns?

Nu kommer min bearbetning då allt ska falla på plats och vara normalt igen.
Vad är normalt? Vet inte längre, för det var länge sedan jag upplevde en normal tillvaro.
Min kropp är inte normal, den är otymplig, svullen och tjock. Mitt hår är "nytt" i en ny
skepnad och den Anne som tittade i spegeln för ett år sedan finns inte längre.
på gott och ont förståss. Tycker nog att jag var snyggare då på utsidan, men nu hoppas
jag att jag i alla fall är snygg på insidan...hehe...men utsidan är ful...bläää!

Men,men vad är väl en bal på slottet...
..bättre med ett bröst på kroppen än två bröst i graven.
Hehe...älskar galghumor... Undrar hur stor raggfaktorn är på den..hihi..

Nåväl, idag kände jag att något måste göras även om jag mått dåligt bara några dagar.
Tog en promenad i solskenet....D-vitaminer, sög in varenda vitamin! Kosan styrde
till Maddes grav och ringde syrran samtidigt för att bara prata av mig  och hon var bra på
att lyssna. Hon var en lyssnerska och det är absolut det bästa. Att få bli lyssnad på.

När jag pratat länge och väl med henne gick jag in i kyrkan intill för att se om prästen
Yvonne var där. Bara spontant sådär...och vi pratade och pratade och fikade kaffe och tårta.
Hon lyssnade och bekräftade mina tankar och känslor. Hon är bra Yvonne.

Eftersom vi bor i ett område där kyrkan varit nära skolan så har barnen haft en naturlig
kontakt med kyrkan och mina tjejer har gått kyrkans barntimmar, konfirmerats och haft
alla skolavslutningar mellan 1-9:an där. Yvonne har haft många skolavslutningar och
konfirmerat mina barn där och även begravt Madeleine. Så den kyrkan är en del av barnens
uppväxt. Att gå till en psykolog är bra, men för mig känns Yvonne mer som en naturlig följd
av allt som hänt. Behöver inte börja om och berätta hela historien, så jag går dit emellanåt.

Jag har gått vidare, men de nya "faserna" dansar man inte precis igenom heller.
Har lärt mig att leva med en sk "vardagssorg", en saknad främst efter Madde. Det vardagliga
som borde finnas men som inte finns längre. Det vardagliga som jag har med Christine.
Präster har om någon lång erfarenhet av sorbearbetning och krishantering. Tror att många
är rädda för att det är kyrkan, men det är inte konstigare än att gå till en kurator.

Jag har oerhört mycket att bearbeta, men jag vet att jag kommer att klara det!
Har jag klarat mig så här långt så ska jag klara fortsättningen också.
Maddes sjukdomsår och därefter sorgeåret efter hennes död och direkt därefter min
egen cancer och behandlingar, ja ni förstår at det inte är en söndagspromenad direkt.


Med kärlek, hopp och tillit ska jag göra mitt liv lyckligt igen!

Att leva singel är ganska bekvämt och bra, man gör allt man vill och tar sina beslut
utan att behöva kompromissa, men det har även en baksida som ju alla vet.
I min situation blir det än mer påtagligt, att inte ha bollplanket, trösten, närheten,
kramarna och pratet. Hoppas ni förstår vad jag menar och jag skriver det som
för många är oerhört känsligt. Familjen och vännerna har en stor funktion,
men till syvene och sist har man sina tankar och känslor för sig själv.
Och visst gör det ont ibland, det går inte att förneka. Annars vore man ju en robot.

Men det är livet som man får tackla utifrån sitt egna perspektiv och göra det bästa
man förmår. Varför skriver jag nu så "personligt?" Jo, för att vi alla är människor med
liknande tankar, inte alls konstigt. Vi vill duga, vi vill framställa oss själva som kapabla,
duktiga, starka, passa in, duga på alla plan, inte visa sig sårbar, gud förbjude!
Alla männsikor är lika sårbara när det väl gäller, och jag är en av alla.

Men vi vet alla att livet är ett personligt pussel för var och en av oss och det pusslet
bygger vi på varje dag, bit för bit. Ibland fattas en bit och man blir frustrerad. Ett tu tre,
så uppstår den lilla rackaren mitt framför ögonen och då blir man glad. Energin
kommer tillbaka och man fortsätter med glädje och misslyckanden för varje ny bit.

Och så fortsätter enmiljonerspusslet som kanske är klart den dagen vi är
gamla och färdiga att rama in det kompletta pusslet och vandra vidare...

Nu mår jag faktikt lite bättre, dels av dagens prat med syster och Yvonne,
men även att jag skrivit ner vad jag känner.


Alla har nog någon gång bett denna när det är svårt, riktigt svårt.
Man behöver inte vara religiös för att be. Alla ber vi om något.
Fick lära mig idag att detta är tillitens bön och det känns ju bra att veta.