att ha fått uppleva allt det fantastiska med Christine i denna historiska stad.
Men kan inte idag, för Madde fattades oss på resan. Vi skulle ju vara tre!
Har lagt upp alla bilder och sett i efterhand allt det underbara vi upplevde, men
det tar emot, hoppas ni förstår, men något har stoppat mig igår och även idag.
Har känt hela dagen, kanske jag ska sluta blogga, kanske har jag inget mer att säga,
trots att jag är så tacksam över att ni röstat på min bild så att jag fick uppleva allt det
vackra i Florens och Fiesole med Christine och släkt.
Men nu förstår jag.....
Det är Madde som gör sig påmind. Hon vill oss allt det goda i livet,
men det hjälper inte mig här och nu för jag vill att hon ska vara HÄR med oss!
Uppleva ALLT med oss!
Gick in på Maddes blogg för att söka svar på min oerhörda skrivkramp,
trots allt det vackra vi upplevt i Italien.
Det som kom ut och som känns helt rätt just idag är Madeleine, inget annat!
Den glädje hon besatt till livet och kärleken till musiken gör mig så varm
men samtidigt så djupt sorgsen på samma gång.
Det kommer alltid att göra ont, särskilt när vi upplevt något fantastiskt...
...men en dotter och lillasyster fattas oss....
Skolavslutningen i 2:an på musikgymnasiet, där Madde sjunger
"Don´t Blame it on the Boogie"
Och "Memory Lane" som Madde skrev 2 dagar innan turnén,
som är så gudomligt vacker och så oerhört smärtsam!
Det gör ont i varenda cell i min kropp och själ.
Imorgon känns det säkert lite bättre igen...
Saknar dig hjärtat!
En av våra resor då vi var TRE!...i Thailand nov-dec 2006.
Ja du har så rätt Anne.Saknaden av våra härliga,livsglada ungar är som ett sår som aldrig kommer att läka.Visst tänker vi att dom skulle inte tycka om att vi är ledsna men det är extra tungt i vissa situationer.Som vid resor och andra situationer.Vi ska snart lämna Strömstad för denna gången och visst är det extra tungt nu när vi alla hjälpts åt att renovera utan Simon.....lyssnar på Maddes härliga sång och tårarna rinner.Sköt om dej,kram Kia
skriven