Symaskinen har kommit fram igen!
så ni anar inte hur mycket det betyder.
Pratade med min bästa väninna Anita och hon sa att jag definitivt gått vidare
i mitt sorgearbete....för det är ett ARBETE som pågår dygnet runt, även
när jag drömmer kommer alla smärtsamma minnen fram kring Madde och
hennes smärtsamma år med "den jävla idioten" till cancer som vill tuggas och
tuggas, och åter tuggas tills man inte sväljer själv utan kroppen gör det åt en.
Minnen som jag inte vill ta fram i vaket tillstånd, för då rivs såren upp igen.
Så är det, kroppen bestämmer när det är dags för nästa steg och nu har jag
kommit till den punkten då saker och ting börjar bli roligt igen. Jag gör inte
längre saker för att fly undan utan gör för att jag VILL, HAR LUST och finner en
tillfredsställelse i att ideérna kommer till mig och vill bli skapade.
Under senaste året tror jag att jag skapat av ren frustration, för att tiden ska ha
någon slags mening och att jag försökt förtränga att jag själv lidit av en dödlig
sjukdom som cancer ju kan vara. Är inte friskförklarad, men tänker inte på det,
utan tar varje dag som en ny dag utan att grubbla. Nej, jag grubblar inte alls
faktiskt utan lever som de flesta gör utan synbara bekymmer.
Orkar faktiskt inte tänka på vad som kan komma längre fram. Det vet ju ingen!
Har fullt upp med att orka varje dag, för orken är emot mig hela tiden, men jag
accepterar det och försöker göra det jag orkar göra.
Då funkar pysslet bra, för man sitter ner och tiden springer fort iväg, och man har
gjort något meningsfullt av dagen.
Så nu har symaskinen kommit fram igen efter en vinter i dvala. Gick igenom mitt
tygskåp och jag har ju hur mycket gamla tyger som helst.
Ska försöka mig på att sy ett "retro-50-tals förkläde" av lite bitar jag har.
Har blivit inspirerad av det retromode som har kommit till oss med buller & Bång!
40-50-60-70-tal är superhett och häftigt i ny tappning.
Bilder från Kapp-Ahls vårkollektion....ni får väl se när förklädet är
klart om det ser 50´s ut...
Nä, nu är det dags att mäta, klippa, sy..
Är det så här vi ska se ut nu...? ;-) Bilden lånad av
vintagebloggen http://miriamskafferep.blogspot.com/
Aja baja Anne,nu glömde du "elskåpslänken"igen.Det du skriver om att göra roliga bra saker igen är viktigt för vårt välbefinnande.Visst finns vår intensiva saknad av våra barn med hela tiden,men vi måste fortsätta våra liv,det är jobbigt men jätteviktigt.Kram till dej,Kia
skriven