Levaidag

...att jag har en blogg.....ett sundhetstecken ändå...

Livet har börjat rulla på och jag känner att jag är på G.
Oerhört skönt att vara inne i vanliga rutiner igen och att ORKA lite mer.
Är inte längre i min "cancerbubbla", utan lever mitt liv ganska normalt igen.

Nog för att jag har mycket att bearbeta ännu, men det är OK och jag accepterar att
det tar tid, förmodligen hela livet vad gäller saknaden efter Madeleine. Men min egen
bröstcancerresa kan jag se tillbaka på som något som hände pga sorgen.

Tänker inte på att jag själv haft cancernörden och har inte heller ångst över att den
kan komma tillbaka. Så länge jag är frisk så är jag tacksam för det! Oroar mig inte
längre för saker som inte har hänt. Nu vill jag bara hjälpa andra som hamnat i min situation,
och leva mitt liv fullt ut. Jag sitter på två stolar, både som cancerdrabbad personligen och
drabbad som mamma till ett barn som fick cancer och dog.

Tänkte häromdagen på varför jag engegerar mig i bröstcancerföreningen istället för
att engagera mig i föreningen VSFB (Vi Som Förlorat Barn). Svaret kom häromdagen
när jag pratade med en god vän. Jag har valt att ta den närmaste händelsen först,
min bröstcancer.

Har inte vågat ta kontakt med VSFB-föreningen än pga av att det ännu gör för ont,
men en dag har jag nog gjort mitt i BC-föreningen för att kanske engagera mig för
det svåraste av allt, nämligen att stötta föräldrar som förlorat sina barn.

I BC-föreningen får man inte vara kontaktperson förr än 2 år gått efter behandling,
och då måste man gå utbildningar för att försäkra styrkan nog att hjälpa andra.
Att jag är ordförande i föreningen och engagerad i styrelsearbetet tillsammans med andra är
annan sak. Vi har två utbildade kontaktpersoner, Marita och Eva men behöver fler.

Nåväl, häromdagen hände något omvälvande som var fruktansvärt jobbigt.

Jag och en fotograf åkte till Ängens Gård, där Madde red, för att ta bilder till ett
reportage för en tidning där de behandlar ämnet sorg. Dagen innan hade en journalist
från Sthlm intervjuat mig för artikeln. (Återkommer när det blir publicerat)

Dragan, som fotografen heter, hämtade mig och vi åkte några km till ridstallet
där Madeleine tillbringade en stor del av sin tonårstid.
Har inte varit där sedan Madde red sista gången helgen före hennes cancerbesked.
Sista gången blev en hopptävling som hon var oerhört nöjd med.

Jag och Dragan åkte upp i det goa vårvädret, till landet där allt är så otroligt vackert!
Såg stallet framför mig med ridhuset och stallen.Vi åkte in på infarten till
Ängens Gård, på den grusväg som sett likadan ut så länge jag kan minnas.


Denna infart på Ängens Gård var till en början oerhört intagande och vacker.
(Bild lånad från nätet.)

Men vi hann inte mer än svänga in på vägen, då jag började hyperventilera.
Dragan stannade bilen mitt på grusvägen och förstod att detta var svårt för mig.
Jag började storgråta, hulkade mig och försökte stoppa gråten. Dragan sa, låt det komma,
helt OK. Jag blev arg mitt i gråten, inte på honom, utan på den jävla cancern
som tagit mitt barn. Reaktionen kom helt utan förvarning och Dragan frågade mig
om jag varit här sedan Madde dog. Jag svarade mellan tårarna att detta är första gången
sedan Madde och jag var här senast.

Dragan; "Ska vi vända och åka tillbaka?" Visste inte att detta var första gången du
är här efter Maddes bortgång, om jag bara hade vetat, då kanske jag inte velat
utsätta dig för en så svår upplevelse.
Jag; "Nej, jag måste göra detta. Det var ju jag som föreslog detta ställe som betydde
så mycket för min älskade dotter."

Dragan kände en enorm vanmakt och det kan jag förstå,
med tanke på att vi inte känner varandra. Men kände att han är en bra människa,
och jag förstod att han led i sin vanmakt. Men jag beundrar honom för att han vågade
ta min smärta, att han vågade stanna bilen, stänga av den och bara låta mig
få gråta klart, att han tog in och lyssnade, det är stort.
Det varade kanske 30 minuter, vet inte, för tiden stod still.
Det stora i det svåra var att Dragan vågade vara HÄRVARANDE!

Där satt vi i bilen, jag gråtandes och han lidandes mitt i situationens allvar.
Efter ett bra prat mellan två kännande människor, som inte kände varandra startade han bilen
efter att jag sagt;  Nu kör vi ända fram, jag vill göra detta, för det är så viktigt för mig.

Väl på parkeringen fortsatte vi att prata och det var en underbar känsla att kunna dela detta
med man som vågade, ett djupt och intressant samtal åt båda håll mellan två främmande
människor. Jag är tacksam för den stunden som gav mig en insikt att det är svårt att möta sorg.
Men Dragan gjorde det bra, han tillät sig att känna med mig och för sin egen skull.
Det var en fin stund.


Hoppning, snabb gallop och fältritt var det bästa Madde visste...en
enorm frihetskänsla, och fort skulle det gå :-)

Vi steg ur bilen och allt kändes bättre, jag var beredd att möta allt som jag upplevt med Madde.
Vi steg in i det nya fina kontoret som byggdes ganska nyligen intill det nya ridhuset.
Det fina nya ridhuset som Madde hann rida i innan hon blev sjuk.
Jag mötte kanslisekreteraren som jag så väl känner igen och vi frågade om vi fick ta bilder.
Hon kom ihåg Madde mycket väl och godkände fotograferingen bland hästarna.
(Kommer inte att publicera bilderna förän artikeln är publicerad om jag får. )

Nåväl, efter fotandet i hagen bland hästarna gick vi in i stallet där vi mötte de hästar som
Madde ridit på och vi träffade en tjej som jag kände igen från den tiden. Hon ryktade sin häst.
De som var i stallet var förståss nyfikna varför vi tog bilder och jag svarade.
Tjejen kom ihåg Madde och hon sa;
"Jo, jag kommer ihåg henne, för hon var mycket här i stallet..."

Madeleine, en av de sista gånger hon red...här har hon ridit i
skogen och på fälten.

När vi gick ut mötte jag Maddes ridlärare, men vi bara hälsade och jag kände att nu
är det läge att åka härifrån, för annars börjar jag storböla igen.
Själslig smärta gör ont, men det känns bättre efteråt. Har börjat lära mig att;
Om man utsätter sig för det jobbiga första gången så blir det sällan lika jobbigt nästa gång.
Vad än det är, så utsätt dig för svåra minnen för det blir alltid bättre sedan...

En dag kommer jag att ta med Lovisa Madeleine, systerdotter till stallet,
visa henne hästarna och den underbara omgivningen där hennes kusin Madeleine
hade sina bästa själsliga stunder i livet.
Att umgås med hästar är själ!!!

För varje "första gång" kommer sorgen att bli lättare att bära.
Att tillåta sig att gråta är så oerhört skönt, man vill gråta, få ut de gråa svarta,
det måste ut, annars fastnar det i olika organ, så gråt, gråt när du är ledsen.
Vi har fått gråten och tårarna för att rensa ut slagg, sorg, ilska och vanmakt.
Gråt är BRA, så var inte rädd för att din medmänniska gråter.

Bra Dragan att du orkade möta min sorg och TACK för en fin stund
med dig, hästarna och  kameran i hagen.

Sorgbearbetning sker på lika många sätt som det finns sörjande på jorden,
så tillåt dig att göra din process som du vill  och känner, det är viktigast av allt.