Levaidag

Ja då var semestern över för de allra flesta och även jag har haft
en skön semester tillsammans med familj och vänner.

Cancer tar ju inte semester, men jag har VALT att ta semester från cancern.
Vi har haft lata dagar både i stugan, på kusten och i Trosa förståss där
dotter gifte sig i slutet av juli. Några baddagar blev det nu i helgen och
jag som är en riktig badkruka har badat hela TVÅ gånger denna sommar.


Kräftskiva med vännerna i fredags hos Anna och Thomas.
Goaste Ammie och Anna på bilden  som bor grannar med oss i stugan.


Sista dagen med gänget i söndags nere vid bryggan....


Sista soldagen måste ju firas ut med Cava i goda vänners lag.
Älskling är glad och häller upp :-)


Jag börjar med att berätta om dagarna före Christine o Jonas bröllop.

Den 26/7 skulle jag få en ny dos av cellgiftet Taxol.
Första dosen gick bra någon vecka tidiigare och dos nr 2 skulle bli
nervös, för det är ofta vid dos nr 2 man kan få en anafylaktisk chock
eller svårt att andas.

Dos nr 2 kom och jag var väldigt nervös. Den gången var bara en föraning
om vad som komma skall. Min väninna Anna var med mig som stöd.
Efter ca 7 minuter fick jag ett tryck för bröstet och fick panik.
Sköterksan satt bredvid och bevakade mig hela tiden.
Sköterskan avbröt hela infusionen men vi testade en gång till och efter ett
nytt försök hände samma sak efter bara 4 minuter. Kunde inte andas
fullt ut och fick lite panik, och jag blev så rädd att tårarna rann på mig.
Den gången gick det "bra" för vi avbröt kuren.

Dos nr3
3 veckor senare är det dags för ännu ett test av Taxol för man ger ju inte
upp hur lätt som helst utan att ha försökt ordentligt.
Min älskling följde med denna gång och jag var oerhört rädd, vilket jag aldrig
någonsin varit tidigare vad än de pumpat i min kropp.

Taxol har svåra biverkningar av olika slag men det allvarligaste kan vara
anafylaktisk chock pga av att man kan vara allergisk mot  hjälpämnet
Cremophor EL, en polyoxietylerad ricinolja.som används i fusionen.

Sköterskan startade återigen infusionen men det var inte helt enkelt att sticka
nålen i porth a carten och  hon stack fel flera ggr innan det blev rätt och det
gjorde så fruktansvärt ont så jag grät. Har ångest varje gång inför "sticket" och
tydligen hjälper inte EMLA så bra på mig.

Men, men, läkare fanns på plats ifall något skulle hända med Taxoldroppet.
(Vik. läkare under semestertiden)

Minuterna gick och jag var nervös coh blodtrycket var lite högre än vanligt
och pulsen ganska mycket högre. Min man satt framför mig på en stol.
Sköterskan satt intill mig precis som förra gången.

Hon satte cellgiftet på väldigt långsamt flöde så att vi hann reagera om
något akut hände.
Efter ca 7 minuter känner jag ett enormt tryck över bröstet och omedelbart
är kroppen i en kamp för livet som det känns för mig.

Jag sätter mig panikartat upp i sängen och skriker "Jag kan inte andas"!!
Allt händer så fort och det känns som att en pansarvagn parkerat på mitt bröst.
 
Sköterskan avbryter genast men det vet ju inte jag, för jag ser bara som i en
dimma människor rusa in, 3-4 sköterskor. Jag hör ingenting, det är alldeles tyst
men jag hör mig själv skrika, GÖR NÅGOT! GÖR NÅGOT!

Det ser ut som att alla bara kommit in för att titta på, men alla står still.
och jag tänker...NU dör jag!

Någon tar min hand och pratar lugnt till mig, ta den här det är syrgas,
och en sköterska sätter den i mitt ansikte.
Min man ställer sig vid min fotände och liksom med ögonen säger;
"Titta på mig, bara titta på mig och andas"...och jag gör det.

Tittar på min älskling och hinner tänka; Han är lugn, då måste det betyda
att allt kommer att gå bra....jag ska inte dö idag.

Läkaren kommer in och tittar på mig och ber mig andas djupt in och ut.
Jag gör det och inser att jag kan andas i syrgasmasken.

I samma veva fick jag fruktansvärd dödsångest och tårarna kom.
Jag grät och mina händer skakade som asplöv.

Syrgasmasken hade jag på ca en timma efter händelsen och jag var oerhört
omskakad av chocken. Aldrig mer Taxol, det kan ju ta livet av mig!

Den dagen var oerhört traumatisk och det vill jag aldrig någonsin
uppleva igen!

Veckan efter fick jag en ny tid hos en vikarierande onkolog från Sahlgrenska
och jag fick genast förtroende för henne.
Hon sa precis de orden, att Taxol är livsfarligt för mig, troligen är jag allergisk
mot hjälpmedlet.
Såååå...vilket flyt jag har med mediciner, det är flera cellgifter nu som jag
inte tålt av olika anledningar.

Men skam den som ger sig. Nu äter jag Sendoxan som har substansen
Cyklofosfamid som är en slags cellhämmare som jag tar i tablettform
dagligen.
Jag äter även Methotrexat, en medicin som används mot ledgångsreumatism
akut lymfatisk leukemi och andra sjukdomar.
Var tredje vecka åker jag även  in till Udv sjukhus för att få Herceptin.

Peppar peppar, det har gått bra hittills utan större biverkningar, men vi
får be och hålla tummarna att tumören vid halsen krymper.

Det känns som att vara en tisinställd bomb, men jag vet inte vad tiden är
inställd på och det kan kännas oerhört ångestfyllt emellanåt.
Särskilt på nätterna kommer tankarna och sömnen blir därefter.


Skönt att man kan avreagera sig på något, som att mörda sniglar...

Dagarna ägnar jag åt att leva så mycket som möjligt, för en dag kanske
det inte ens är självklart att kunna gå på toa själv.

Jag har läst och följt med på Elisabeths resa http://joelisacadam.blogspot.se/
och det känns å oerhört tragiskt. Jag känner med familjen och med Elisabeth.
Och dessvärre känner jag igen allt från tiden då min Madde var sjuk.


Man får göra det bästa av det man har även om det så bara är en kort tid kvar
som i Elisabeths liv. Jag beundrar henne som vågar skriva så öppet och naket
hur det verkligen är. Sedan är det förståss tusen gånger svårare i verkligheten
än det som kommer fram i en blogg. Alla mina tankar går till henne varje dag!

Sitter här i stugan och njuter av tillvaron, det unnar jag mig. Solen skiner och
jag ska nu sätta mig ute i hammocken för att få lite vitaminer på mig och virka en
stund.

Skulle egentligen ha sytt, men det blev bloggning istället.
Nu ut i den varma härliga solen bland fåglar och trollsländor som flyger omkring mig.


Nu sätta mig och njuta en stund...kram på er alla!