Levaidag

Vet inte, men har inte haft lust att skriva så mycket det sista och så är det
emellanåt. Tankarna far omkring okontrollerat och med sin alldeles egna kraft,
drömmarna vävs med verkligheten, existentiella tankar och känslor varvas
med vardagliga ting och det känns som jag är i en bubbla som jag inte känt förut.
Frågor som inte har några svar...

En osäkerhetsbubbla, en räddbubbla, en härochnububbla,
en väntatillnästaröntgenbubbla. Blubb...blubb...


Försöker fokusera på saker som är konkreta som tex att träna och äta rätt,
göra allting rätt, i alla fall det som känns rätt för mig, så det blir bra sen, kanske,
..eller kanske inte ändå, och det är det där ordet kanske som gör mig så rädd.

Vill inte ha några tips, inga råd, för jag bär detta ensam, trots att jag inte är ensam.
Kombinationen kan göra både mig och omgivningen frustrerade, men så funkar det.
Lyssna gärna, det räcker, om jag är ledsen eller tänker knasiga tankar, så lyssna bara.
Man vänjer sig aldrig att vara inne i "cancerland". Börjar bli less på det nu, trots att jag
verkligen gör allt för att leva ett fullt normalt liv och det funkar ju bra rent praktiskt.

Jag vet ingenting, mer än att ångesten kryper inpå mig ibland som den inte heller gjort
förut. Ovisshet och kalkylerade vetenskapliga prognoser serveras av onkolog och hamnar
på pränt på läkarintyget....kronisk??...vaddå kronisk? Hur länge då?
Kan en cancer bli okronisk? Ungefär som en tills vidare anställning, att det liksom rullar på
tills det inte är kul längre och man slutar och byter jobb eller...?

Känslor är svårt, för de bor inuti, de syns inte men finns i allra högsta grad. Kärleken och
familj&vänner är oerhört läkande och jag är så tacksam att de finns runt mig.

Är inne i en slags handlingsförlamningsfas. Orkar inte pyssla så mycket, eller ens vara
särskilt kreativ men läser desto mer och går och går och går med stavar. Är på gym
och krigar mot cancernörden. Krigar genom att ligga steget före. Inte bli förkyld, äta
massor av antioxidanter, vitaminer, frukt o grönt, läsa tjocka vetenskapliga böcker osv..

Kroppen måste bli stark och ha muskler, för cellgifterna får inte dra ner mig mer än att de
dödar cancercellerna. Hoppas jag blir riktigt ARG snart, för det kokar i mig, bubblar och
vill UT....det kommer nog tids nog...ILSKAN, den har jag inte haft än. Måste hitta ett sätt
bara att döda den jävla cancernörden bokstavligen! En ritual kanske....som Madde hade,
hon dödade ett kålhuvud i duschrummet tillsammans med David med en kökskniv.
Vi skrattade gott åt det tilltaget.....får väl hitta något jag med.....

...för tidsinställda bomber ska ju desarmeras!


...och healingen genom kärleken ska segra!