Levaidag

Jag vet inte vad jag ska säga eller känna idag, en dag som för alltid etsat sig

fast i mitt minne. Inget positivt minne alls, snarare ett minne som ingen

förälder eller syskon vill ha.

Madeleine dog kl 02.15 2008, nu fyra år sedan.

 

Hon fick en cancerform som är väldigt ovanlig, Desmoplastic Small Round Cell Tumor,

även förkortad som (DSRCT). Hon fick ett år mellan besked och dödsdag och hon

hann bli 20 år. Den dagen hon sprang ut som student som 19-årig glad sångfågel,

hade hon redan ont i levern där cancern satt 10 cm i dm och vi hade länge sökt

för att hon hade molande ont, men cancer är lömsk och just denna sort är mer

lömsk än något annat och endast 20% överlever mer än fem år.

 

Vi förstod att det är ganska dyster prognos men Madde gav aldrig upp.

Hon skrev sin blogg http://jagefrisk.blogg.se där hon peppade både sig själv

och andra.

 

Saknaden är oerhört stor och det kommer aldrig att bli lättare, snarare tvärtom,

för man saknar ju en person ju längre tid man är borta från varandra.

 

Eftersom att jag är i Stockholm och är kattvakt hos dotter Christine så har vi idag

hedrat Madeleine i kyrkan, tänt ljus och suttit i tystnaden tillsammans, jag och min kärlek.

Jag känner fridfullhet och fokus i kyrkor och så är det vackert.

 

Sorgen ändrar skepnad med åren, visst blir jag ledsen, fäller tårar, men det är mer

i form av saknad än den brutala sorg man kände de första åren.

 

Nu ska vi strax äta middag hos Maddes syster, men hon är på bröllopsresa,

så vi tänder ljus vid middagen för dig älskade dotter från både din syster,

hennes man och mig och P-Å.

 

Älskade Madeleine, hoppas du har det bra i himlen och att du har många goa vänner.

Kram mitt hjärta och jag äslkar både dig och Christine precis lika mycket.

Mami

 

 Jag vill hedra dig Madde med en glad sång som du sjöng på MÅG

med kören som backup andra året på gymnasiet.

En glad låt som du spred med din härliga utstrålning.