Lite mycket nu....

Testar en ny design tillfälligt, ska göra en egen vilken dag som helst.
...måste bara lära mig hur först. Hoppas ni ser bättre på denna.
 
Tiden springer iväg och trots att jag är sjukskriven så går dagarna så fort
så jag hinner inte med allt jag vill och behöver göra.
 
Jag hade några roliga dagar i Sthlm förra veckan tillsammans med min kärlek
då vi passade lilla katten Pip när dotter och hennes man var på bröllopsresa.
Min man jobbade från Sthlm så det var praktiskt och bra och katten fick
ompyssling  då den varit opererad, men nu är hon på bättringsvägen.
Vi hann även träffa en vän som bor på söder och se en utställning som
Natalia Edmont har på Wetterling gallery i Kungsträdgården.
 
Nathalia Edmont är oerhört kontroversiell i sitt konstutövande. Hon använder döda djur och det är allt
ifrån döda ormar, harar, möss, djurögon till fjärilsvingar. Många är utrotningshotade så hon har fått
mycket kritik för det, men jag tycker att just fjärilstavlorna är fantastika. Mycket annat av hennes
tavlor mår jag bara illa av.
 
Nåväl, på tal om att må illa...
Jag får ju nu på strålning varje dag i Borås, så jag åker taxi tack och lov.
Det tar ca 4-5 tim per dag  ToR och själva strålningen tar en kvart på sin höjd.
Det kan ju låta som en ganska simpel aktivitet, men det är fruktansvärt jobbigt,
både mentalt och att orka åka taxi med chaufförer som inte alltid kör så smidigt eller
babblar hela tiden. Nu klagar jag inte på själva taxiåkandet för det är ändå lyxigt att få en
sjukresa från dörr till dörr. Det hade jag inte förra gången till Gbg då jag körde egen bil.
 
Nu måste jag åka taxi, för jag är nödgad att ta en lugnande tablett för att klara av den
psykiska stressen och ångesten som det innebär varje dag.
 
Här ligger jag på britsen fastknäppt med rejäla lås mot britsen och själva masken är härdad plast.
Den sitter åt rejält och jag kan inte röra mig en millimeter. Det ser inte så farligt ut, men jag har
mått fruktansvärt dåligt, gråtit, haft panikångest och cellskräck. Därför tar jag nu lugnande för att
överhuvudtaget klara 12 strålningar i rad. Jag har klarat tre förra veckan och ytterligare två gånger
innan strålningen för utprovning och gjutformning. Ingen får vistas i rummet vid strålningen och då
börjar kroppen protestera trots att jag med hjärnan vet att jag överlever.
 
Kroppen minns allt den varit med om och jag tror att det handlar om pålagringar och cellminnen
som kommer tillbaka i en sådan situation då man är helt maktlös och fastspänd. Du har ingen
egen kontroll över förloppet förrän någon kommer in och "rädddar" dig.
 
Jag är ganska mentalt trött och det påverkar förståss mitt mående under behandlingarna.
Mycket har strulat under sommaren med behandlingar som inte funkat och min tumör växer.
Tusen tankar far runt men ändå har jag hoppet till att strålningen ska krympa tumören vid halsen.
Efter 4 oktober då detta är klart kommer en ny omgång av FEC-behandling som är en ganska
tuff cytostatika behandling, men en sak i taget.
 
Jag känner en förtvivlan och det är nog kroppen som säger ifrån, för i mitt huvud och i mitt
vardagliga liv lever jag relativt normalt. Jag har drömmar och mål och vill framåt, men oron
och osäkerheten om vad som ska hända gör att jag lever ett synnerligen annorlunda liv
i själen än om jag hade varit frisk. Existensiella frågor återkommer ofta och det finns inga
svar, bara frågor som ger än fler följdfrågor..
 
Att leva under ständig psykisk press är oerhört utmattande men jag försöker ändå att se
ljust och positivt på tillvaron. Tumören trycker och gör ont så det går inte längre att
"ljuga" bort, den syns ju på riktigt så det gör nog en del också, att det blir verkligt.
 
Nu ska jag inte gnälla mer utan sätta mig i soffan och virka en stund innan jag lägger mig.
Det blir nog inte så många inlägg under min strålningsperiod om jag inte orkar, för
jag sover som en stock efteråt och på kvällarna tar jag itu med vardagliga ting.
 
Må så gott därute i mysiga hösten.
 
Tänd ett mysljus, det ska jag göra.
 
 
 
 
 
 
 
Taggar: bröstcancer, cancer, her-2 positiv bröstcancer, recidiv, återfall;

Kommentarer :

#1: Nicka

Snälla söta vännen.. Du gnäller inte.. Jag beundrar att Du skriver.. Jag saknar oftast ord, jag läser här ofta, glömmer aldrig Dig eller Madde.. Att fyra år försvunnit sen Madde somnade och allt det Du fått efter.. Du finns i mitt hjärta. Du är verkligen en fin människa som fått uppleva mycket tragiskt. Jag har slutat blogga.. min dotter träffade en kille och sen bröts vår kontakt..Har inte sett mina barnbarn på 3.5 år.. en hemsk tid det också.. Kikar in här igen som vanligt.. Kramar och Jag tänker på dig

Svar: Det var tråkigt att höra att in kunna träffa sina barn eller barnbarn. Det knyter sig i magen bara jag tänker på det. Mina barn gör mig levande även om en är på jorden och en i himlen. Nu har jag den turen att min dotter och jag har en fantastisk relation och mitt liv skulle inte vara meningsfullt utan att få prata med henne, vilket jag gör varje dag. Hoppas att du en dag får tillbaka relationen till din dotter och barnbarn. kram från mig till dig!
Pysseltokig optimist

skriven
#2: Tina

Bästa finaste Anne. Å jag lider med dig i det du är nu. Jag skickar dig en stor varm höstkram och sänder dig mina tankar....
Kram från ett soligt Dalarna

Svar: Tack Tina, och en varm kram till dig från ett soligt Västergötland idag. :-)
Pysseltokig optimist

skriven
#3: Kia(ängeln Simons mamma)

Mina tankar är hos dej varje dag.....du är verkligen en kämpar kvinna!! Önskar dej mycket glädje,kärlek och att nörden försvinner för alltid nu.Kram Kia

skriven
#4: Elin

Fina Anne! Jag måste verkligen kommentera hur otroligt duktig du är på att sätta tankar i ord. Och att det är fullständigt omöjligt att läsa något du skriver som gnäll. Det är istället styrka och värme och öppenhet och ärlighet i alla ord! Och inte minst inspiration.

Jag blir arg över att du ska behöva vara med om så jobbiga undersökningar och behandlingar, men du har funnit dig så väl i det och klarat det så länge, och vågat älska, hoppas och LEVA under tiden!

Att få panik och ångest har så otroligt logiska orsaker som du vet och det är jätteviktigt att kunna vara så medveten om kroppen som du är. Du är så stark som samtidigt vågar vara ledsen och fundera. Men du kommer klara det här Anne!

Tänk på när du är hemma och slipper åka på behandlingar och hinner göra allt det som du inte hinner nu :) ta en bit i taget och tänk på allt du klarat hittills! Kram!

Svar: Tack för dina kloka ord Elin. Nu är jag hemma och mår bra och gör verkligen saker som gör mig glad :-) Efter regn kommer alltid solsken som just idag då solen skiner från klar himmel. Tack för dina ord och må så gott!
Pysseltokig optimist

skriven
#5: Karro

Oj kära cybervän... det är inget gnäll du kommer med. Det är bra att du ventilerar, om inte här så någon annanstans. Jag vet vad kraftiga panikattacker är och förstår att det måste vara skittufft !! Det spelar ju ingen roll att ngn annan säger att det inte är farligt och bla bla... Men jag hoppas och tror att du har den mentala biten som krävs för att klara av den här tuffa behandlingen.

Skickar styrkekramar, ljus och energi.
När jag har stark ångest tänker jag ofta på Maddes olika mantran och brukar be om lugn, mod och styrka. Ofta tycker jag att det hjälper lite. Kanske för att man kommer bort från ångesttankarna.

KRAM

Svar: Hej Karro, Hoppas verkligen att dina nya mantran hjälper dig, för ångest är fruktansvärt att leva med, men med tankens kraft kan det gå att få bort, men det kräver oerhört mycket av en. jag lyckades med tanken får bort rädslan och ångesten vid strålningen när jag var fastspänd, men det var bara en kort stund och relaterat till strålningen så jag vet inte alls hur det är att leva med ständig ångest. Hoppas att du får hjälp på olika sätt. Jag har hört att meditation har hjälpt många. Lycka till med att bli fri från din ångest. Kram till dig!
Pysseltokig optimist

skriven
#6: Lottie Anderbern

Du är fantastisk! Nu är det dax för mig att snart få veta. Ska till Borås nästa vecka för ultraljud och provtagning. Vad skall man tänka? Att oroa sig får mig att skämmas när man läser din blogg.

skriven
#7: Anne

Hej Lottie,

Du har ingen anledning att skämmas alls!
Ingen kan leva någon annans erfarenheter utan måste skapa en egen bild av sin egen verklighet.

Jag råkar vara sjuk och har gått igenom många tuffa saker men det innebär inte att det är lättare för andra. Klart att du är orolig och du behöver inte tänka alls, för du känner oro, det är tillräckligt jobbigt för dig.

Det jag kan ge som tips från egen erfarenhet är att man alltid är oroligare innan ett ingrepp eller provtagning och när man väl genomfört ingreppet så kan det vara jobbigt just då. Efteråt blir man för det mesta starkare och tänker; YES jag klarade detta!

Efter många behandlingar och trauman som jag gått igenom så tänker man; YES nu har jag klarar ÄVEN detta och detta. Vi klarar allt som vi måste klara.

Sedan finns det förståss en gräns hur mycket en kropp klarar, men om den mentala hälsan och viljan är god så finns stora förutsättningar att klara mer än en vetenskaplig prognos kan förutsäga.
Önskar dig all lycka till Lottie!

skriven

Kommentera inlägget här :