Igår åkte jag ner till Borås själv utan några som helst oroskänslor.
Detta kommer att gå bra, för jag har ju blivit strålad förut, nemasproblemas.
Nu skulle avgjutningen tillverkas. Man blir "dockad" för att man inte ska
röra sig under strålningen.
Jag hade ingen oro alls för jag trodde att jag skulle få en likadan liggande
"madrass"avgjutning som jag hade förra gången.
Men ack vad jag bedrog mig!
När jag ligger på britsen till röntgen apparaten så förklarar sköterskorna att de
ska gjuta en mask för ansikte och hals+bröstkorg för att jag inte ska röra mig under
strålningen, men det jag inte visste var att ansiktet skulle täckas också.
Ett litet hål för näsan fick jag förståss. De lade den varma blöta plattan på ansikte,
hals och bröstkorg och började forma avgjutningen med sina händer.
Tre sköterskor gjorde detta och det gick snabbt, men jag började få panik när
de knäppte fast mig på britsen med masken på och den började stelna.
Paniken blev alltmer påtaglig och efter några minuter kände jag att detta går
inte!
Snälla som de var, tog de av masken och klippte upp för ögon och mun.
YES, jag kan se och känslan av kontroll kom över mig igen en stund.
När jag låg där fastknäppt mot britsen skulle de röntga mig med masken på
och det skulle ta ungefär 4 minuter. Jag stålsatte mig att klara dessa 4 minuter
inkapslad i en hård plastmask samtidigt som sköterskorna var i kontrollrummet.
Ungefär så här ser det ut, bilden har jag lånat på nätet.I Borås använder man en mindre
transparent plast som ser ut som en grön matta. Min mask går ner till bröstkorg för att
axlarna ska vara fixerade eftersom strålningen ska ske vid nyckelbenet, så allt måste
fixeras från huvud till bröst.
Paniken låg hela tiden under ytan, ångest och cellskräck. Räknade ner från 100
och jag tänkte att när jag kommit ner till noll så viftar jag med handen om jag inte
fixar det så skulle de springa in till mig. Jag hann räkna ner till 59 så var de klara.
Jag hade cellskräck en gång i tiden som jag har jobbat bort för många år sedan.
Kunde inte åka hiss,och flygresor var jättejobbiga, men detta var som att trycka på
en knapp och cellskräcken var tillbaka.
Jag var bara fastspänd i 4 minuter, men det räckte. Undersökningen blev utförd och
alla var nöjda. Men nästa gång den 18/8 ska jag ligga fastspänd 15 minuter! för då ska
de justera alla strålpunkter med stor noggrannhet.
Då ska jag ta lugnande innan, bättre det än att jag mår psykiskt dåligt och min
älskling ska förståss vara med mig.
Sedan blir det 10-15 stråltillfällen en gång per dag utom helgerna. Strålningen
tar bara ett par minuter per gång. Jag kommer nog att sova på patienthotell någon
natt så slipper jag åka 3 timmar ToR varje dag.
Jag försöker förstå med hjärnan att detta går ju bra, man dör inte, men det är kroppens
sätt att säga att nu får det vara bra, jag vill inte gå igenom allt detta som är så oerhört
påfrestande. Kroppen talar sitt eget språk och jag försöker med hjärnan tala till kroppen
men vi talar tydligen olika språk.
Människokroppen är smart, men vi lurar den hela tiden med våra hjärnor. Om vi lyssnade
mer på våra kroppar tidigt i livet så skulle vi nog vara friskare och ha färre
prykosomatiska sjukdomar i vårt land. Men nu är strålningen nödvändig och då får
kroppen vara så snäll och lyda, så är det.
Designen får jag göra om nästa vecka, hinner inte nu tyvärr men hoppas ni kan se
någorlunda vad jag skrivit ett tag till.
Lovar en ny fräsch sida så fort jag hinner.
"Kraften av hela din styrka kan du bara ana tills du
en dag inte har något annat val än att vara stark"
Kram!
Du bästa goaste Anne. Jag läser och ryser, tycker så synd om dig när du känner paniken komma. Det är nog bra som du skriver att ha din älskling med dig och ta lugnande. Varför utsätta sig mera än nödvändigt.
skrivenJag önskar dig allt gott under dessa strålningstillfällen och skickar den varmaste höstkramen jag kan.
Tina i Falun