PÅ söndag är det 5 år sedan.....
5 år sedan Madeleine tog sina sista andetag här på jorden.
Jag tittar på bilder och minns hennes liv, det liv hon fick,
ett liv som var normalt med kompisar och aktiviteter.
Hon levde i en kärnfamilj till hon var ca 4 år och därefter skilde sig
föräldrarna och levde därefter med sin storasyster och mamma
under skoltiden tills moren träffade en ny kärlek och de flyttade ihop.
Madde och Christine fick två bonussyskon, Anna och Marcus som
var i samma åldrar.
Livet lunkade på och Madde odlade sina intressen b la ridning,
och att ta hand om stallets hästar var under många år hennes stora passion.
Madeleine tog ridlektioner och tävlade även emellanåt. Fälttavlan var det roligaste
för då fick hon gallopera som var det roligaste hon visste. Ju fortare desto roligare.
Madeleine gillade utmaningar och gjorde gärna saker hon inte tidigare testat
och hon var oerhört tävlingsinriktad. Gillade inte att förlora.
Man kan ju trilla även när man åker längdskidor. Här åker hon med
pojkvännen David på golfbanan en kall och snörik vinter.
Madde hade en älskad katt som hette Pissen, men den fick hon lämna bort
pg a att katten sprang in hos grannar och hoppade ner från balkongen,
på grannens tomt. Påhittig kisse. Många hundägare här som inte gillar katter :-(
Storasyster Christine älskade sin lillasyster och de gjorde många bus
tillsammans som jag inte fick veta. Så ska det vara med systrar.
mamma behöver inte veta allt.
mamma behöver inte veta allt.
Jag har två sångfåglar till döttrar och Madeleine blommade ut i 9:an
då hon började sjunga offentligt. Då fick även jag veta att hon kan sjunga.
Hon sjöng bara när hon var ensam hemma så det var inte lätt att veta.
Första gången jag hörde henne sjunga var i 9:an när hon sjunger en
Whitney Houston låt på ett uppträdande och jag började gråta, fick gåshud.
Jag hade då ingen aning om att hon kunde sjunga så vackert.
Jag hade då ingen aning om att hon kunde sjunga så vackert.
Den här bilden gillar jag. En kväll på Phi Phi öarna december 2006.
Systrarna gungar och den lille thai-killen ville vara med, det var sött.
Madde testade gärna nya saker och här drejar hon när vi var på Gotland
i juni 2008. Vi hälsade på min syster och hennes familj.
Den sista resan vi gjorde tillsammans.
Madeleine var vacker, intelligent, väldigt busig och rolig.
Här står hon och skålar på studentbalen i juni 2007.
Madde hade världens finaste pojkvän, David. Nyårsafton 2006.
Madde pluggade spanska i Cadiz, Spanien sommaren 2006 och fick ett
betyg efter kursen. Hon var väldigt glad och stolt. Dessutom hade kompisarna
väldigt kul ihop under den tiden dom var där. Hon skulle flytta dit och det skär i mitt
hjärta när jag minns den dagen vi fick avboka resan till Malaga.
Avresedatum var 9 september 2007 och då låg hon på NÄL med svåra
smärtor.
Madeleine var konstnärlig och var väldigt duktig på att teckna
och måla. Hon tecknade sin hand i skolan på ett A3 och det är inte lätt
att teckna så stort. Jag ser att det är hennes hand.
Fotograf: Jennie Smith
Madeleine blev sjuk i cancer och det gick så fort, ett år....
Det knyter sig i mitt bröst och magen är i kramp av smärta, jag har
svårt att andas när jag skriver detta, det gör så ont. Såren läks aldrig,
de rivs upp hela tiden. Ibland stänger jag av för att orka leva själv.
Det är ett under att jag orkat leva 5 år, 5 långa år av saknad och 5 år
av ytterligare liv och upplevelser för mig. Varför skulle hon dö?
Varför kommer alltid att förfölja mig men det finns inget svar.
Christine är extra viktig för mig nu, bara hon och jag kan förstå hur det
känns att sakna en syster och dotter.
Trots att jag borde gått före mitt barn så är jag livrädd för att dö själv.
Ja, jag är sjuk själv i cancer, men jag kan inte dö, kan bara inte, för
då har inte Christine varken syster eller mamma kvar. Min man vill ha
sin fru kvar och mina nära vill ha sin syster och vän kvar. Så jag kämpar
på och har bestämt mig för att leva vidare, men oron bor i mig hela tiden.
När ska jag få ont? När ska jag bli sämre? Det går inte, jag får inte!
Människor dör som flugor kring mig och det ger mig ångest, ångest över
att inte få leva tills jag blir gammal, eller ens till nästa år.
Men hur kan jag känna så när min dotter bara fick 20 år?
Trots motsägelsen så vill ingen dö hur länge man än levt, det har jag
lärt mig med åren. Alla, även gamla vill leva, inte dö.
Madeleine och jag hälsar på syrran i Lysekil 14 juli 2008. Hon orkade
en liten resa till med stora smärtor och det var till ett bröllop, Davids
systers dit vi åkte i specialtransport från palliativa i Uddevalla. Då
satt hon i rullstol, men här kunde hon ännu gå i sakta mak med ben
som knappt höll henne uppe. Cancer är så fruktansvärt.
VARFÖÖÖÖÖÖÖR!!!!!!! VILL BARA SKRIIIIIIKA!!!
Men Madeleine lever för mig i mitt hjärta för alltid. Jag går sällan
till graven för det vrider sig av smärta i mitt hjärta, kan inte, det
tar så emot, vill blunda, hon är bara väldigt långt bort, inte i en
grav i en urna. Själen flyger runt oss, visar oss vägen, är med oss
i vardag som fest.
Urnan med nallen ovanpå. Gråter....gråter...gråter. ONT, gör så ONT!
Kan inte andas! Själslig smärta är tortyr.
Christine saknar dig så......
Men Madeleine, du lever, du är LIV!
I mig och alla som kände dig,
i din syster som älskade dig så och älskar dig än,
i alla de minnen vi har tillsammans
i alla de bus du gjorde,
i alla de sånger du skrev och sjöng,
i alla leenden och skratt vi fick
i alla de stalltimmar vi fick tillsammans
i den gemenskap vi hade när vi såg en bra film,
i de resor vi gjorde tillsammans,
I allt det som var DU, den glada spralliga tjej som blommade
ut i gymnasiet och som fick ta plats i full blom.
Det är den Madeleine som bor i mitt hjärta, den friska och glada!
TACK min älskade dotter för att jag fick låna dig,
den tid du fick på jorden.
Älskar dig mest av allt i hela världen.
Jag har inte annonserat som jag brukar göra varje år, minnesannons
alltså. Vi satte in en minnesannons när du fyllde 25 år i maj istället.
Det kändes bättre.
Jag åker till graven idag och sätter blommor och kvällen till
söndag tänder vi många ljus för dig, på vår kräftskiva som vi har
på lördag kväll. Du är med oss och festar i ljus och glädje.
Jag tror att du vill att vi ska ha en glad fest i din ära, för du vill att
vi ska leva våra liv fullt ut och jag gör det så gott jag kan.
För dig mitt hjärta i glädje för att vi får leva lite till.....
Hoppas innerligt att du får leva.
skriven