Nu är jag här igen efter ett par veckors bloggpaus. Känner ibland att jag inte har
så mycket att tillföra världen då min värld är ganska liten och komprimerad till
de små "triviala" sakerna i livet.
Dagarna kan bli ganska enahanda så här på sluttampen av vintern då energin är
noll och lusten att göra något är obefintligt. Men mina funderingar är desto fler,
ibland fler än vad som är nyttigt för mig. Så jag hejdar mig och tänker mina tankar
i tystnad och förnöjsamhet trots allt.
Det händer alltid saker även om de är små men förra helgen var en stor sak för mig.
Min dotter kom hem i hela fem dagar för att bli firad på födelsedagen med oss, sin
man och katten pip förstås. Vi hade sååååå mysigt och jag fick förmånen att sjunga
för henne på morgonen med paket och "tårtsmörgås". När man fyller år får man
bli som barn på nytt igen och både Christine och jag älskar att bli uppvaktade på
födelsedagen.
Ljus måste man ju ha även när man fyller 28 på självaste Alla Hjärtans Dag. Inte många förunnat
att få en sådan extra fin dag att födas på. Det första barnmorskan sa när Christine tittade ut var;
Åhh en sån underbar liten rosenknopp! Och det har hon varit sedan dess, en vacker rosenknopp
som nu blommat ut i full vacker blom.
Min vackra, kloka dotter som jag är så oändligt stolt över.
Så det blev härligt mys och på fredagkvällen god födelsdagsmiddag
på en restaurang i stan.
När barn kommer hem som bor så långt borta blir man så glad att
få pyssla om, laga mat, krama om, prata, skratta,att det rör sig i huset
och att få klappa katten dygnet runt. Man har superkvalitetstid tillsammans
och det är så viktigt och glädjefyllt.
Ni som har barn i samma stad ska vara glada, för ni får träffa era barn
ofta i vardagen (kanske) och det skulle jag också önska, men med 400km
mellan mor och dotter så får vi fånga tillfällena istället. Och med telefon
och sociala medier nästan dagligen så är hon ändå nära.
När de åkte hem till Stockholm gick luften ur mig och jag har inte orkat
göra mycket efter det. Det har sina naturliga orsaker också. Jag håller
på och grejar och har mig hela tiden när vi har folk hemma och sedan
får jag acceptera att jag måste vila några dagar efteråt.
Så nu har jag baskemig vilat klart! Man blir ju less på sig själv när det
inte händer något mer än att laga mat, ta en promenad, virka lite och
göra det vardagliga i slow motion....inte...kul.
En dag virkade jag ett par byxor och väska till maileg musen, mest för
att jag var uttråkad och less på att göra ingenting.
Och till konståkningen igår fick prinsessan på ärten en ny klänning. Lustigt det där
med pyssel. Jag kan undvika att göra andra saker väldigt länge om jag bara får en
virknål i handen med roliga färger. Systerdotter gillar att byta kläder på småmjukisarna.
För mig är virkningen terapi och meditation på samma gång.
Jag har upptäckt att efter Herceptin/Perjetabehandlingarna har jag varit väldigt tung
och trött i kroppen i ca en vecka. En tyngd jag inte känner igen riktigt. Mitt Hb har stigit
markant sedan jag började äta nyponpulver, så jag borde bli piggare. Äter dock två
olika cellgiftstabletter 3ggr/dag så det kan dra ner min ork.
Men igår när jag gick en rask promenad och även när jag gick med min dotter så fick jag
stanna till ofta för att jag fick tungt att andas. Nästan lite astmatungt, men min förklaring till
det är att jag har så fruktansvärt dålig kondis så lungorna och hjärtat blivit slappa. Efter
prommisen igår belönade jag mig med riktigt gofika.
Har dock ringt till min sköterska för att få en remiss till hjärt-ultraljud för att kolla så att
pumpen fungerar som den ska. Senast jag gjorde ultraljud var i april förra året så det
är sannerligen dags att kolla upp igen. Egentligen ska man göra det var 3:e månad,
men jag fick till svar att det inte är nödvändigt när man inte går på FEC-behandling.
Jag vet inte det jag.....I mars ka jag även göra nytt PET-CT för att se över kroppen
och om tumörerna håller sig jäkligt still i båten.
Det är som bekant väldigt viktigt att man tar sitt eget ansvar för att se till att man får
rätt hjälp och rätt behandling. Saker kan glömmas bort på vägen av sjukvården och
har man inte koll på saker och ting får man skylla sig själv. Thats reality....
Och Lex Maria anmälningar hjälper ju inte mycket när väl en skada är skedd....
I morse hände något. Jag kände mig pigg och utvilad kl 06 på morgonen.
Hoppade genast upp, hämtade DN och lokala tidningen och kände för första
gången på länge en energi som jag inte vet var den kom ifrån.
Körde maken till jobbet och kl. 08 var jag på badhuset för att simma. Mitt mål
var att simma i en timma, men kroppen ville mer. Den simmade och simmade,
jag ville inte sluta. 85 minuter senare tänkte jag att; nu får det räcka för idag.
Inte för att jag var så trött utan mest för att det kanske kom surt efter om jag
tog i för mycket. I 36 gradigt vatten kan man simma hur länge som helst.
Och min stilla undran var...vad hände idag egentligen. Så pigg...hmmm.
Efter simningen belönade jag mig än en gång med god gröt med nyponpulver i och C-vitaminer
till efterrätt.
På tal om nyponpulver....Mitt HB (blodvärde) har varit väldigt lågt pga medicinering men jag har
hittat min metod för att höja HBt på ett naturligt sätt med ett fantastisk nyponpulver som har
flera positiva egenskaper. Jag känner mig inte längre så skruttig i benen som jag gjort i flera år.
Pulvret finns att köpa i butiker för hästtillbehör. Billigare än i hälsokostaffären och
funkar lika bra för människor som för hästar. Och det funkar fantastiskt bra.
Jag har ätit det i en månad nu och kanske det är nyckeln till att det börjar vända
för mig. Jag hoppas på det, att orka mer och mer. Pulvret blandar jag i gröten
och strösslar sedan kanel på. Jättegott!
Jag är i alla fall glad och lycklig över att jag känner mig superpigg idag som jag inte
gjort på länge, länge.
Nä nu hinner jag inte skriva mer för jag ska hämta maken och sedan blir det
familjemys igen, för syster med familj är på väg ner från Stockholm.
Ska bli mysigt.
Önskar alla en trevlig helg.
Och sist men inte minst....Sverige gick till Final i hockeyn på herrsidan. Så kul!
Jag förstår verkligen att det ibland kan kännas som att man inte har mycket att tillföra världen, det är nog ganska vanligt, men jeg tänker ta tillfället i akt att berätta för dig hur mycket du (och Madeleine) har tillfört mit liv. Jag började läsa din blogg strax efter Madeleine dog, och den snabbt favoritblogg. Så fyllt av kärlek, glädje, hopp, kreativitet och inspiration! När jag har mått dåligt, har jag ibland spenderat hela nätter med at läsa ditt arkiv.
Nu är det så att jag bara är 28 år, men jag tror ändå man kan säga att jag har haft et ganska tufft liv. Delar av detta har berättat här förut, tror jag, men: Mina föräldrar skilde sig när jag var 18 månader, och det blev tydligt att mina pappa inte prioriterade mig särskilt högt, vi pratade kanske 3-4 gånger/år och han hörde som oftast inte ens av sig på födelsesdager eller jul (han valde även att gifta sig på min 18 års dag). Så min närmaste familj var min mamma (som är fantastisk) och min mormor & morfar. Mormor och morfar hade dock båda problem med alkohol och blev ibland oerhört obehagliga, talade om för mig att jag var en elak, självisk människa, etc. Mamma har ingen utbilding, så vi har aldrig haft gott om pengar, och jag har aldrig fått hjälp med läxor eller så. Vi flyttade även mycket, jag hade bott på 10 olika ställen när jag fyllde 20. När jag var 9 år gammal blev min mamma ihop med en man som visade sig vara pedofil, och som begick övergrepp på mig i 5 år. Som tur är, är jag väldig öppen som person, har lätt för att prata om mina problem osv, så jag har varit väldigt bra på att bearbete det som hänt mig, och som 22-årig mådde jag redan mycket, mycket bättre.
Året efter (2009) åkte jag til Moskva i fyra månader - och åkte direkt på en svår bakteriell infektion. Mådde förstås väldigt dåligt, men blev inte diagnostiserat förän jag fick magsår 2012. Jag fick antibiotika og har sedan dess mått bättre och bättre. Det var helt fantastisk, jag är i grunden en väldigt glad person og nu började känna mig som mig själv igen. Och jag kände verkligen att ÄNTLIGEN skulle jag få må bra och njuta av det liv, jag trots allt lyckats skapa med sambo, vänner, universitetsutbildning, katt, resor, god mat, etc.
But nothing lasts forever, och i januar fick jag beskedet att jag med 99% säkerhet har MS. Jag utredas nu och det känns förstås jättetungt att jag nu plötslig drabbas av detta. Har gjort en MR, och igår var jag och gjorde en lumbalpunktion + 17 blodprov. Möjligheten att jag INTE har MS är enligt min läkare rent teoretisk.
Varför berättar jag denna snyfthistorie? Jo, därför att du, Madeleine och era bloggar har hjälpt mig något enormt genom allt detta. Med den typ liv jag haft, har det varit underbart att ha et exempel på ett sundt förhållningssätt och sunda värderingar just one click away, att kunna utforska mina egna tanker om vad som är viktigt på riktigt "tilsammans" med er, om framgång enbart mätas som status i samhällets ögon eller om det kanske bättre definieres som bra relationer, glädje, etc. Ni har visat mig att det går att hitta möjligheter i alla lägen, att man fortfarande kan göra skillnad även om man är svårt sjuk och att sjukdom bara är en liten, liten del av den man är. Jag tror verkligen att det är mycket tack vare er att jag fortfarande känner att jag har en framtid, att mitt liv inte är över, och jag kommer vara evigt tacksam för det.
Och det var när du började utforska din kreativitet som jeg började tänka "hmm, om Anne vågar, då kanske jag också kan..." vilket har fört sååå mycket glädje med sig i mitt liv. Nu har jag bla skapat detta alster som jag är mycket nöjd med: http://www.flickr.com/photos/84795294@N07/8545887682/ Det hade jag aldrig trott jag kunde!
Nu blev detta väldigt långt (förlåt!), men jag vill att du skal veta vilken enorm skillnad du har gjort för mig. Så tack, tack så hemskt mycket! Hoppas du får en underbar helg :-)
Grattis i efterskott til Christine (vars blogg jag också tycker jättemycket om)!
Kram.