I fyra dagar har jag befriande nog fått fokusera på någon helt annan.
Min syster har varit här med sin 5 åriga dotter och hunden Rassy på besök.
Barn är som balsam för själen, de bara är så omedelbara och underfundiga
som bara barn kan vara. Livlig fantasi har de och både ivrig glädje och
dundrande ilska kan rymmas inom loppet på 3 minuter.
Just när de har sina utbrott är det inte balsam direkt, men jag minns själv hur
det var när mina döttrar var fem. De är så smarta, kan manipulera in en annars
så konsekvent och resonerande vuxen i barnets totalt skoningslösa nät.
De kan resonera med vuxna ord så att man inte kan slingra sig undan.
Det är väl en träning i att bli vuxen, att kunna ha förmågan att förhandla.
Vi har haft det så underbart på alla sätt. Vi har våra egna mostermysprat som
Lovisa kallar dom. "Nu ska vi ha ett samtal moster" Då lägger vi oss ner i sängen
och pratar viktiga saker medan mamma lagar mat i köket tex. Mamma får inte vara med.
Vi pratar om livet och döden och allt där emellan. Enligt Lovisa är tex vårt sovrum
"Madderummet". Jag styr aldrig samtalen utan hon har så många funderingar
kring varför tex Madeleine dog och jag förklarar på ett sätt som en femåring ta
in. Hon tittar mycket på bilder på sin kusin som hon aldrig har fått träffa och vi
tittar på Youtube filmer där Madde sjunger på olika musikuppträdanden.
Då får Lovisa lära känna den kusin hon aldrig träffat, och får en förståelse att
Madeleine funnits på riktigt. Hon jämför och tittar noga på bilder på Christine
och Madeleine och konstaterar att de är väldigt lika, att man nästan inte kan
se skillnad för de har ju samma ögon och ögonbryn. Barn märker detaljer och
barn är oerhört sensitiva och analytiska i sina funderingar.
Barn kan ta det allra mesta bara man berättar på ett ganska enkelt sätt och
de konstaterar att, ja så kan det också vara. Inte mer med det. Funderingar
kring döden brukar komma någonstans i förskoleåldern och då får man
berätta som det är. Barn fixar det utan problem.
Ett nytt ämne hamnade på tapeten eftersom vi skulle till badhuset på fredagen.
Hur ska jag berätta för L att jag bara har ett bröst? Lördag morgon tog jag
tjuren i hornen och samlade ihop min baddräkt, en bröstprotes och mitt mod.
A: "Lovisa, jag har något att berätta, något du måste veta innan vi åker till badet".
Hon satte sig förväntansfull och undrade vad jag hade att berätta.
A: "Det är så här. Jag har bara ett bröst kvar, för jag har opererat bort det andra"
L: "Men varför har du opererat bort det, får jag se?"
Jag öppnade morgonrocken och hon fick se. Hon tittade och jämförde.
L. "Mmmm, det är olika, du har ett streck där."
A:"Ja, det är ett ärr efter operationen"
L: "Jaha, men gjorde det ont?"
A: "Nä, man är sövd så man känner ingenting"
L:"Vad är sövd, hur gör dom då"
Och så fick jag förklara hur man blir sövd.
L:"Jaha, vad bra, men varför tog du bort bröstet?"
Då kom den frågan man inte kan undvika hur länge som helst.
A: "Jag hade en sjuk klump i bröstet och då fick de ta bort allt."
L: " Mmhhmm...
Jag tog fram lösprotesen och L blev genast intresserad.
L: " Får jag se, vad mjuk den är, sitter den i behån?"
A: "Jag har en i behån och en i baddräkten.
L: "Varför har du det"
A: "För att det ska bli jämt och att jag inte ska få ont i ryggen"
L: "Jaha, ja den är ju tung"
Jag fortsätter med att säga "Ja, då vet du så det inte blir konstigt
på badhuset när jag klär av mig kläderna."
Och så tittar hon på mig som om jag var korkad. "Men Anne, varför
säger du det nu, det hade du väl kunnat berätta på badhuset."
Jag och min syster skrattar befriande och där fick vi oss en känga.
Det var ju inte det minsta konstigt att jag hade ett bröst helt plötsligt.
Lovisa tyckte nog att vi vuxna ska krångla till allt. På badet satt vi
och bastade och Lovisa tittade på mitt bröst, men hon visste redan
innan att det var som det var. Hon konstaterade bara att så ser
Anne ut och det är bara olika. Sedan har hon förstås varit nyfiken
på proteserna efteråt och har klämt och känt och lekt av sig. Det var
befriande och vi hade mycket roligt. Nu är det helt normalt.
Tack för att ungar är så enkla, de värderar inte, de bara konstaterar.
Vi har gjort mycket skoj denna helgen....
Bakat muffins....
Lovisa har ritat många härliga teckningar till mig.....här är hon med sina dagiskompisar.
Och så har hon lekt med alla mosters små möss, nallar och maileg dockor, en blandad skara och
underbart att se hennes lek. Jag minns själv när jag var hos farmor och farfar som liten. Då lekte
vi med leksaker som bara fanns där och det var sååååå spännande.
Nu ska jag skynda mig för min man kommer hem snart efter ett träningsläger. Vi ska åka till
hans son som blivit pappa häromdagen. Det betyder att darling blivit farfar!
Stort grattis älskling till att du nu kan titulera dig farfar!
PS: Tack för alla era underbara kommentarer i mitt förra inlägg. Jag gillar
när ni engagerar er för då blir det mycket roligare för mig att blogga. I sociala
medier är ju en tvåvägskommunikation det bästa sättet att interagera. Monologer
är sällan särskilt upplyftande. Tack än en gång för er delaktighet!
Skrattar gott Anne,vilken härlig liten tjej.Måste berätta om min brors ena barnbarn...hon är drygt 2 år och fick förklarat för sig att farfar var Kias lillebror.Oj vad hon skrattade...inte kunde väl farfar vara någons lillebror.Ser fram emot att berätta om Simon längre fram...hon pekar på foton och ler gott
skrivenDet som är roligt är att hon är så lik Simon på ögonen och är en kopia med vissa kroppsrörelser och lika vatten tokig i badhuset som han var.Ha en fin vecka kram Kia :)