Då är det måndag igen och vardagen lunkar på för oss alla.
Förra veckan hade jag som bekant svårt med andningen och en
stressig, andfådd och tidskrävande utredning på olika håll startade.
Jag gjorde;
Läkarbesök med lyssning av lungor och hjärta samt CRP. (Tisdag)
Hjärt ultraljud som inte visade något annat än att hjärtat mår bra. (Onsdag)
CT Thorax, lungröntgen för att utesluta några elakingar, lungemboli (propp i lungan),
vätska i lungan eller metastaser. (Torsdag)
Åter tillbaka till vårdcentralen på fredagen med kvarstående andnöd.
Remissen till röntgen fick jag be min onkolog om, som inte gick att få tag på, men
sköterskan ordnade en annan onkolog som skrev remissen, så jag skulle slippa
ha andnöd över helgen om det var något allvarligt. Frågeställningarna fick jag
själv påpeka, så de kom med i remissen, så att de inte missar något viktigt.
Nu fick jag bra hjälp på röntgen och allt gick smidigt med CTn, men kroppen är så
finurlig att den ändå ville ge mig en liten kroppslig släng av ångest efteråt. När kontrasten
sprutades in med väldig fart för att direkt därefter ta tusentals bilder på några sekunder så
hände något. Undersökningen var över på ett par minuter, men kroppen reagerade
återigen med att börja skaka och tårarna kom. Jag var ledsen att behöva vara så
rädd för att mitt tillstånd kanske kunde vara värre. Sköterskan tröstade och jag grät
mina tårar, denna gången med vetskapen att benen och händerna darrar men
att det inte är farligt, det går över. Jag fick ett glas saft, kunde andas ut och jag sa
även till sköterskan att jag vet att det inte är farligt, kroppen har bara inte begripit
bättre.
Direkt efter CTn fick jag svaret att det inte är propp i lungan i alla fall så jag kunde
gå hem. Och där är status idag, jag vet fortfarande inte om jag har något i lungorna.
Min onkolog är borta och sköterskorna på cytostatika avdelningen söker med ljus och
lykta efter någon som kan ge mig ett besked. Så imorgon kommer en vikarierande
onkolog till Uddevalla som kan ge mig ett svar från CTn.
Mitt tillstånd var ju inte bättre bara för att jag gjort en massa undersökningar,
så jag ringde återigen till vårdcentralen på fredag morgon för att påtala att
jag inte kan andas ordentligt och att det piper i bröstet på morgonen när jag
vaknar. Läkaren på VC var fullbelagd men jag fick ändå komma in akut på
hennes lunch för att bli lyssnad på igen. Själv kände jag att det är astmalikt
och att jag vid minsta ansträngning fick svårt att andas. En kort promenad
till bilen eller en vanlig dusch var helt plötsligt som att bestiga ett berg på
hög höjd utan syrgas.
Min husläkare gav mig recept på Ventolin för att ge mig något att börja med
över helgen så jag kunde andas igen. Åkte raka vägen till apoteket, köpte
Ventolinet och öppnade paketet på plats. Drog in en inhalation och satt
på bänken utanför apoteket för att känna om det blev någon skillnad.
Några minuter senare kunde jag andas bättre och efter en kvart kände
jag mig som en ny människa, jag kunde ANDAS!
Min husläkare är en ängel!
Jag var så lycklig så jag åkte hem för att städa och göra fint. Bädda rent,
dammsuga överallt och pimpa upp med blommor och mysa till hemmet
riktigt ordentligt. Jag orkade helt plötsligt hur mycket som helst på några
timmar.
Fredagsmyset tillbringade vi på restaurang och jag kände mig trygg att
ha Ventolin i handväskan.
Helgen har varit både lugn och trött, men jag har tagit det väldigt lugnt,
faktiskt så lugnt så klockorna stannar.
Har fått ta Ventolin ett par gånger per dag och i morse bar det av igen
till vårdcentralen för att ta blodprover för kommande behandling på
onsdag. Jag äter inga cellgiftstabletter nu alls för att få en vila från det
och att jag får återhämta mig lite. Vi vet ju ännu inte vad min dåliga
syresättning beror på så på onsdag ska jag även få ett Spirometri
som mäter min syresättning under en timmas tid ca. Jag får
väl göra en del övningar kan jag tänka.
Så jag har fullt upp med att springa på vårdcentraler och sjukhus just nu.
Och imorgon får jag veta om lungorna mår bra eller ej.
På något sätt är jag lättad om det "bara" är astma för det går ju att medicinera
utan att man riskerar livet på kuppen. Sedan måste det vara fruktansvärt att
lida av svår astma, vilket jag inte har, förmodligen en ansträngnings eller
pollenutlöst sådan. På onsdag har vi en klarare bild på läget.....
Anledningen till att jag inte fick spirometri direkt är att sköterskorna som
ansvarar för det är överbokade....thats reality today! Man får ligga på
för att få hjälp och då har det "bara" tagit en vecka med alla undersökningar.
Men gudarna ska veta att jag tjatat som en iller!
Man får vara glad för det lilla!
Att läsa om hur jobbigt du har det får mina ögon att tåras..........så maktlös jag känner mig som medmänniska när jag inte kan göra något. Önskar så att jag kunde ta över och göra dig frisk på direkten. Du ska veta att jag oroar mig och tänker på dig flera gånger om dagen! Jag vet att du har en stark vilja och jag tror att solen tränger igenom molnen och att du får ny energi och kraft. Snart vill jag ta en fika med dig på Södermalm och prata mer om våra erfarenheter. Få lära känna lite mera Anne! Kraft och Kramar till dig/ Elisabet
skriven