Levaidag

Då var jag här igen efter en händelserik vecka.

Helgen var härligt glädjerik med mycket sång och musik i kyrkan då
vi var ca 50 körsångare som sjöng in julen tillsammans med solisten
Jenny Berggren. Alla var nöjda och lyckliga med kvällens framträdande.


En stjerne skinner i natt var en av jullåtarna vi sjöng.
En av de vackraste. Julenatt var en annan ,också en favorit.

Nu har redan halva veckan avverkats och jag förstår inte var tiden tar vägen?

Måndag blev det provtagningar på sjukhuset och test av hjärtat o dyl. inför
nästa veckas behandlingsstart. Åkte upp två omgångar då jag även hade
ett "prat" med en sjukhusdiakon och det var oerhört givande!

Har bokat in pratet en gång i veckan och man känner sig så mycket lättare
efteråt, sorterar tankarna på ett helt annat sätt än när man försöker själv,
eller pratar med nära och kära.

Det är nästan nödvändigt att ha en utomstående samtalspartner som inte är
känslomässigt engagerad, särskilt när man pratar om svåra saker.
Personkemi är viktigt och jag fick fullträff med en gång. Det känns mycket bra
att prata med en person om både är rak men även har humor. Kanoners!

Igår blev det då en till favorit i repris, nämligen upp på operationsbordet för
insättandet av en ny Port-a-cath. Tog ju nyss ut den gamla men det är bara att
bita i det sura och vänja sig.



A Port
B Catheter [tubing]
C Subclavian vein
D Superior Vena cava
E Pulmonary vein
F Aorta
G Heart

Eftersom min föregående vakna operation var i färskt minne (111020) och inte heller särskilt
proffsigt utförd rent förberedelsemässigt med tanke på avsaknanden av lugnande och
smärtstillande, så var jag extremt nervös för ännu en vaken operation.

Läs om uttagandet av porten här:
http://levaidag.blogg.se/2011/october/lever-i-granslandet-mellan-nu-och-sedan.html

Jag och älsklingen kom igår till Uddevalla sjukhus kl 09,30 i god tid och fick anvisningar
om att sätta oss i kirurgens väntrum. Men efter 1,15h undrar vi om vi gått fel så vi
frågar personalen om vi blivit bortglömda.

-Ojdå, säger en sköterska, då har ni fått fel anvisningar. Detta är dagkirurgen, ni ska
till operation kirurgen i dörren bredvid.....

-Jaha...det var inte lätt att veta...vad är skillnaden...?

-Nä, folk går fel hela tiden, vi är vana...

Hmmm, kanske dags att ge en liten miniutbildning till receptionspersonalen som
anvisar och bättre instruktioner före besöket...eller så är det jag som inte fattar....

Nåväl, jag frågade om min älskling fick följa med och hålla handen och det fick han ju
inte förståss. Trodde att det var en enkel liten lokal operation som tar sisådär 20 minuter,
eftersom jag skulle vara vaken hela tiden. Till saken hör är att jag inte alls har någon
aning om hur det gick till att sätta in min första Port-a-cath 2010 som skedde i samband med
masektomin (borttagandet av bröstet).

Förberedelseran är gedigna inför en operation, så jag fick duscha med Hibiskrub 3ggr
kvällen innan samt samma morgon. Håret såg ut som zvinto efteråt, men vad gör
väl det i sammanhanget....

Jag påtalade mycket tydligt och klart att jag inte tänker lida en enda sekund denna gången.
På morgonen hade jag tagit lugnande medicin och ordinerad dos panodil. Har aldrig tidigare
behövt ta lugnande men denna gång var det nödvändigt och jag hade en något lullig känsla
i kroppen när vi kom in.

Väl på operationsbritsen bad jag;
-"Ge mig allt som är nödvändigt för att jag inte ska ha ont!"
-"Varenda litet stick är numera traumatiskt för mig så ge mig knark om så behövs."

Då infann sig två underbara kirurger som har humor och en op.sköterska som
var fantastisk.

-"Du ska få narkosmedel så att du blir halvsovandes men att du ändå är med."
-"Säg bara till vid minsta lilla du känner så får du mer. Det är oerhört mycket
starkare än morfin så du kan slappna av."

-"Tack min änglasköterska"!

Det var en helt ny upplevelse, inte det minsta jobbig trots att jag hade fullt med
gröna människor omkring mig, gröna tyger över ansiktet och instrument som trycker
och sliter och nålar som sticker i min kropp. Kände ingenting! OK, det sved lite en gång
av ett stick, men det var en baggis!

Vi skojade och skrattade med varandra, troligen för att jag var ganska drogad,
för galjhumorn hade inga gränser där jag låg och hade lite "spa-behandling".
Precis som på skönhetssalong..nästan, för när de drog loss den hårt tejpade
operationsduken ur ansiktet/hakan så fick jag ansiktshåren bortdragna i ett nafs,
Rritsch!!


Det där med att det skulle ta 20 minuter var ju typiskt min tidsoptimism. Vi åkte hem
vid 19 för jag skulle ju övervakas 2 timmar efteråt vid uppvaket så inget tillstöter
och efter ytterligare 2-3h skulle jag röntga porten för att se så den ligger rätt
....och det gjorde den.

Vrålhungrig hemåt med finaste mannen och mat i magen och huvudet på kudden.

Idag har varit vilodag för mig. Värktabletter var 4e timma för det värker lite efter
ingreppet, men inget påtagligt. Skrutta-omkring-i-mysdräkt-dag är inte så dumt.


Orkar inte så mycket mer just nu...allt med julen står still och jag är så tacksam att
jag har en mor & far som kockar och har sig innan och syskon som ska hjälpa till
med lite annat. Jag pysslar och gör fint i den mån jag orkar här hemma, för jag vill
verkligen var hemma i år med familjen och mannen och våra barn.

Imorgon ska jag ha en normal dag. Klippa mig och färga lite så jag inte ser ut
som ett träsktroll i håret.


Och på fredag blir det på cancertåget igen mot Göteborg då jag ska till Nuclear för
att utreda ytterligare kring metastasernas spridning, vara eller icke vara.
Det tar nog hela dagen. Inga 20 minuter där inte...

Ja, det blir nästan som att jobba heltid att befinna sig i cancerland. Kraften går åt till
att hämta sig mellan varven och att ha koll på att allt går rätt till, för det är sannerligen
inte en självklarhet om någon tror det...najjdå...fel begås hela tiden, det gäller bara att
upptäcka dom innan de sker. Thats reality...

Ska nog inte gå utanför dörren idag, orkar inte det...nu läsa bok och slumra lite
framför tvn. Tänkte gå på en Taizé-kväll men får nog backa.